I Australien finns ett system för att jobba med dyslektiker som heter Flashcards, som även finns i Sverige. Det har ett annat namn här. I princip så jobbar man med att låta elever se ordet man jobbar med på ett papper.
Om du har varit på en kurs så vet du att jag har en tendens att vara ganska kritisk mot lärarkåren. De har inget enkelt jobb och det egentligen de som bestämmer vad man ska lära sig på en lärarutbildning som jag är kritisk mot.
Jag har tidigare skrivit om att de som kallar sig för minnesmästare. De tävlar i att lära sig slumpartad information på kort tid. T.ex ordningen på två kortlekar. De kan lära sig ordningen på två kortlekar på 1.5 minuter.
De har vad man kan kalla en visuell strategi. En av de som tävlar som blev intervjuad för några år sedan sa att han föreställde sig vägen han körde hemifrån till jobbet. Han satte bara upp korten på vägen dit. Sen när han skulle komma ihåg korten så körde han bara den vägen. Så stod korten där.
Det andra man behöver veta är hur man ska göra de här bilderna eller i fallet med kortleken en liten film. Pratar om den forskningen som Stephen Kosslyn gjort som visar att man behöver ha en viss storlek, tydlighet osv på dessa.
Det tredje är att man behöver öva. Hjärnan gör detta, om man gör rätt, till en vana. De som tävlar i minne på hög nivå tränar 1-2 timmar per dag.
Så när jag höll en kurs i Finland nyligen så fick jag en del frågor som fick mig att lyfta på ögonbrynet. Då var det med en specialpedagog som hävdade att det vi gör är samma sak som flashcards. Det var samma specialpedagog som frågade om jag inte skulle börja göra Kattmodellen snart när det var dags för lunch och halva gruppen var färdig. Någon vecka senare var jag på en skola och höll en kurs. Där var det återigen en specialpedagog som tyckte att de skulle öva med några av eleverna. Jag frågade henne om hon inte tyckte att de skulle få lära sig det de behövde träna på först.
Det är ganska lätt att se skillnaden före och efter när folk går vår utbildning. Jag höll en föreläsning i Finland i slutet på sommaren. Där lät jag två personer göra en mental bild av ordet katt. Den som hade dyslexi hade en avgjort ‘dålig’ bild och den som kunde läsa och skriva normalbra hade en ‘välskapad’. Det är ganska förutsägbart. Samma sak i Malmö för någon vecka sedan när det var ett antal poliser på plats. En av poliserna sa till mig att hon inte kunde göra ordbilden som hon skulle. 10 gånger sa hon det. Jag uppmanade henne bara att fortsätta att träna. I slutet på dagen kunde hon göra det hon skulle.
Så när lärarna hade sina åsikter så gick det upp för mig. Något som har varit så uppenbart. Man får inte lära sig att arbeta direkt med kognitiva funktioner i skolans värld. Man jobbar alltid indirekt med de här funktionerna. Som att man ska låta de här eleverna öva med flashcards.
Varför får man inte lära sig hur grundläggande neurologiska funktioner, som mentala bilder, fungerar i den traditionella pedagogiken?
