Beslut

Tänkte jag ska berätta om någonting som hände förra kursen i Göteborg.

Pappan till en pojke på 12 år som har ganska grava lässvårigheter har haft kontakt med oss i cirka 2 år. Till slut så bestämde han sig för att få sin fd fru att gå med på att sonen skulle få gå kursen. Med minsta möjliga marginal fick vi in kursanmälan 2 dagar innan kursen. När jag kom till kurslokalen var det fortfarande en stund kvar så jag bad henne att betala kursavgiften (som vi hade kommit överens om) så vi gick in i kurslokalen själva, tillsammans med sonen.

Som du kanske vet så kostar våra gruppkurser 6300:-. När sonen såg henne räkna upp pengarna såg jag hur hans ögon växte. Jag tittade på honom:
– Vi kan byta om du vill, du kan få pengarna, eller så får du gå kursen, frågade jag.
Hans mamma var tyst. Jag var tyst. Pojken var tyst. Efter 20 sekunder öppnade han munnen.
– “Ne, jag vill gå kursen”, svarade han.
Är du säker på det? Det är ju ganska mycket pengar och du kommer att kunna göra i princip vad du vill i sommar, sa jag.
Men då hade han redan fattat sitt beslut. Han ville gå kursen. När jag berättade det här för pappan skrattade han tills tårarna kom.
Pojkens jävlaranamma och ”nu ska vi bara fixa det här” här är någonting vi letar efter hos våra elever. Resultaten kommer alltid lättare då. Pojken var väldigt enkel att jobba med.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Comments are closed.