På Sunt Liv så kan man läsa om företrädare för FMLS och dyslexiföreningen som föreslår att man ska vara öppen på t.ex sin arbetsplats med sin dyslexi.
– Fram till för kanske trettio år sedan fanns det många jobb där man inte behövde vara så bra på att läsa och skriva. Sådana finns inte i dag, säger Inger Rålenius från FMLS.
Catrine Forsnabba, styrelsemedlem i dyslexiförbundet säger: “– Jag måste också tänka på om mottagarna vet att jag är dyslektiker, annars är jag rädd att de ska se snett på mig för att jag stavar fel.”
Jag talade för några månader sedan med en 70 årig kvinna som sa så här:”När jag gick i skolan så fick jag örfilar när jag läste för läraren sa att jag var lat när jag läste så långsamt.”
Kanske inte det bästa sättet att motivera någon att läsa bättre.
Tack och lov har utvecklingen gått vidare. Idag känner många fler till bekymret och dömer inte ut någon som har dyslexi utan har betydligt mer förståelse.
Och det är bra. Själv anser jag ju att istället för att behöva vara rädd att skicka ut mail till någon med stavfel i så ska man kunna lära sig att läsa och skriva normalbra.
Öppenheten på arbetsplatsen med dyslexi är bra. Då kanske man ber någon att annan att korrekturläsa material. Och arbetskamraterna kanske inte skickar på en mer att läsa och skriva än nödvändigt.Min privata åsikt är kanske att man ska vara ärlig med sådant, även innan en intervju. Som Inger påpekar -“Men den som har svårt att läsa och skriva riskerar stora problem i arbetslivet. Anställda förväntas snabbt kunna ta till sig pm från chefen, dokumentera det de gör och kommunicera via mejlen. Skriftliga säkerhetsinstruktioner, varningstexter, scheman, arbetsrutiner med mera kräver god läsförmåga.”
Tyvärr blir det svårare och svårare för dyslektiker i arbetslivet.
