Sanningen är som poesi

1957 kom filmen ”12 Angry Men” ut. En tolkning är att filmens grundtema är människans förmåga att hantera information korrekt. Handlingen är ganska enkel. En jury ska bedöma huruvida en mordanklagad är skyldig eller inte. Vad som först tycks vara ett glasklart fall blir snart en mer och mer invecklad historia. Generellt är jag inte särskilt förtjust i så här pass gamla filmer men jag slogs av den oerhörda integriteten av personen som börjar ifrågasätta den allmänna uppfattningen om bevisningen. Folk blir oerhört irriterade på honom och tycker han är idiotisk, men han står på sig och menar att man åtminstone ska gå igenom bevisningen noga.

En annan film med objektivt samma grundtema är ”The big short”. Man skulle kunna säga att den även handlar om girighet, lögner och ett korrupt ekonomiskt system. Filmen startar med ett citat från den skarpsynte Mark Twain:

It ain’t what you don’t know that gets you into trouble.

It’s what you know for sure that just ain’t so.

Den handlar om den amerikanska bostadsmarkadens kollaps i USA 2008. Huvudfigurerna är de få som listar ut att bakgrunden till bostadsmarknaden inte alls var särskilt stabil och ”blankar” den. Att ”short” eller ”blanka” något betyder att man satsar på att det ska gå ner. Man kan ju fundera över hur det kommer sig att något så grundläggande för våra liv och vår ekonomi, kan missbedömas så till den massiva grad av en så stor grupp människor som anses var experter.

Men det handlar om vår förmåga att korrekt kunna bedöma informations trovärdighet. När man utbildar som vi gör måste man hålla reda på hur korrekt information är. Både ens egen förmåga samt även elevernas. Nu kanske man tänker att vi har ett system för det här. Vetenskapen är ju framtagen av människor för att kunna bedöma informations trovärdighet. Och det stämmer och för det allra mesta gör den ett fantastiskt bra jobb med det. Tyvärr är det ju så dock att det ibland misslyckas. Här är ett experiment där man testar 100 vetenskapliga studier (http://www.vox.com/2015/8/27/9216383/irreproducibility-research). En av kriterierna för att något ska anses vara vetenskapligt är att resultaten ska vara replikerbara. Dessa studier blev alla publicerade i de mest ansedda vetenskapliga tidsskrifterna. Över hälften av studierna gick inte att replikera.

Nyligen var det en kvinna på en av våra utbildningar. Hon hade tagit upp Kattmodellen när hon hade ett möte med skolan där kommunens pedagoger var med. Där hade folk tydligen blivit upprörda. De gör samma fel som jurymedlemmarna som håller på att döma en ung man till döden för ett mord där bevisen är knaggliga. De gör samma misstag som bankmänniskorna som trodde att bostadsmarknaden var stabil och höll på att sänka USA’s ekonomi.

De tar inte reda på fakta.

Kattmodellen är den effektivaste metoden som finns för att lära sig att läsa och skriva helt för det bygger på hur de bästa redan gör.

Titeln för detta är ett citat från film ”The big short”. Hela citatet går så här: ”The truth is like poetry. Everyone hates poetry”.

Har du någonsin ätit fugu? Det är en fisk som mest äts i Japan. Fugu är en giftig fisk. Sedan år 2000 beräknas 20 människor ha dött efter att ha ätit den. Det sägs att perfekt tillagad fugu, eller blåsfisk, lämnar lite av giftet kvar, precis så att läpparna domnar lite grand när man äter den. Nu när jag har beskrivit den så vet du ju hur den smakar. Eller?

Att kunna förstå någonting består av två saker:
* Dels att man har någon slags grundläggande mekanisk eller teknisk förståelse för frågan
* Dels att man har en upplevelse av att man förstår

Den ena delen är som ett pussel. Det finns ett antal pusslebitar som har varsin plats. Var pusselbit har en färg och en form. När de ligger på rätt plats kan man se helheten. Ofta, när man lägger vanliga lite enklare pussel, börjar man med att ordna vissa områden efter färg. Om man är färgblind blir det genast betydligt svårare att börja lägga pusslet. Sedan går man in lite mer på detaljnivå och börjar försöka hitta bitar som passar med varandra. För att man ska kunna göra det här krävs en del metastrukturer, t.ex. att kunna se färger och förstå vilka former som passar ihop med varandra.

För de flesta, för att kunna ha en upplevelse att förstå vad det handlar om måste man oftast ha varit med om det alternativt en väldigt snarlik upplevelse.

Kattmodellen är uppbyggd på hjärnbanor och tankar som för de flesta är ”undermedvetna”. Så t.ex. om jag frågar dig hur det ser ut hemma i köket, vilken färg det är på köksluckorna, så tänker de flesta inte på att de måste ha en bild av hur det ser ut. På samma sätt måste man ha en visuell representation av ord för att kunna stava. Annars så blir det som för min brorson. Han försökte stava ordet ”stjärna”. Dock så försökte han ljuda stj-delen och då blev det sk-ärna.

Inom den traditionella pedagogiken så hävdar man att läsning och skrivning är fonetiskt baserad. Trots att det finns personer som har varit döva sedan födseln och kan läsa och skriva obehindrat. Trots att det inte går att stava ljudbaserat. Trots att vi använder våra ögon när vi läser. All läs- och skrivpedagogik i Sverige är fonetiskt baserad.

Därför är det så svårt att förstå vad Kattmodellen är innan man varit med om en kurs. Den har en helt ny utgångspunkt.

För 10-15 år sedan så kom det nya regler i Japan som gjorde att antal dödsfall sjönk dramatiskt i samband med fugu. Krav på utbildning för de kockar som tillagar den och förbättrade rutiner. Tydligen så finns det de av det gamla gardet som har slutat äta fugu för de tycker en del av charmen har försvunnit. Tacka vet jag utvecklingen.

Svar till Johan Segerfeldt: Betyg kommer aldrig att vara rättvisa
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/det-nya-betygssystemet-maler-sonder-vara-barn/betyg-kommer-aldrig-att-vara-rattvisa/ som är svar på http://asikt.dn.se/asikt/debatt/det-nya-betygssystemet-maler-sonder-vara-barn/.

Att skylla på föräldrarna när motivationen hos barnen tryter är något som en del, förhoppningsvist väldigt få, företrädare för skolan gärna gör men som jag aldrig har förstått. Barnen går i skolan för att lära sig. Tidigare har det varit mest ren information, men då information är fritt tillgänglig på internet sedan en tid tillbaka så har man insett mer och mer att det kanske är effektivare att lära ut kompetens. Det är givetvis betydligt svårare att bedöma någons kompetens än vad någon vet. Det hjälper ju inte heller om betygsskalan uttrycks luddigt och otydligt från högsta ort. När någon säger att man ska ha ”välutvecklade och nyanserade resonemang” för att få bra betyg så är det lätt att tycka att det är ett outvecklat och onyanserat resonemang.

När ett barn kommer till skolan i första klass så är de ofta fyllda av förväntan och iver. -”Åh vad kul det ska bli att lära sig!”. Det är sedan upp till skolan att förvalta detta kapital. Att kunna göra saker intressanta och underhållande kunde man tycka vore något som vore användbart för lärare att lära sig men som inte ingår i grundpedagogiken annat än som en implikation.

Så tänk dig en förälder som tillbringar 1,2,3 eller fler timmar varje kväll med sitt barn. När de går och lägger sig så känner sig barnet otroligt motiverat och återigen är man där vid -”Åh, vad kul det är att lära sig.”. Sedan går de till skolan nästa dag och för varje timme som går blir det bara tråkigare och tråkigare. Då spelar det inte så stor roll vad som händer hemma.

Det finns ganska mycket forskning som visar att kvalitén på undervisningen avgör slutresultatet för eleven mer än något annat. Att kunna göra undervisningen intressant och underhållande är kanske den viktigaste egenskap en bra lärare kan ha. Nu säger jag inte att alla aspekter på utbildningen inte är viktiga. Självfallet kan ett bra betygssystem, en god hemmamiljö och bra föräldrar hjälpa till oerhört mycket. Barnen kommer ju till skolan för att lära sig. Men om inte skolan kan tillhandahålla en intressant och underhållande undervisning så spelar det mesta andra inte så stor roll. Om den är tråkig så kan till och med ämnen som eleverna är intresserade av bli tråkiga. Vi har ju alla haft ämnen som vi tyckte var tråkiga tills vi fick den där toppenläraren. Kan inte alla lärare vara så bra?

Vi på Kattmodellen är stolta över att de flesta av våra elever tycker att vår utbildning är intressant och underhållande.

I många fall får vi veta från föräldrar att deras barn har svårt att höra bokstavsljud. Det här stämmer helt enkelt inte. Bokstäver är först och främst symboler, som inte nödvändigtvis är knutna till det anknutna ljudet. Det innebär att om man har en elev som kan tolka symboler så kan de även tolka bokstäver. Andra symboler kan vara en utsträckt tunga, vägskyltar eller två händer som formar ett hjärta. Det innebär att om någon kan lära sig dessa symboler och kan prata och förstå svenska (eller något annat språk) så kan de lära sig att läsa och skriva. Helt obehindrat. Inom den traditionella pedagogiken hävdar man annat.

Om det vore så att läs- och skrivsvårigheter bland dyslektiker vore ljudbaserade varför är inte alla dyslexitester rent ljudbaserade? Det är de inte. Till största delen är de pappersbaserade, alltså är man tvungen att använda sina ögon, det vill säga det visuella systemet.

Om man på riktigt testade premisserna som man antar är sanna inom den traditionella pedagogiken så skulle alla dyslexitester kunna utföras med ögonbindel.

För 10 000 år sedan så bodde vi mest i grottor. Man kan undra över varför vi inte gör det längre.  Ett enkelt svar är att människan vi konstant strävar framåt och utvecklas. En av konsekvenserna av framåtsträvande borde vara att om något effektivare och bättre dyker upp så borde det ersätta vad som än var dess föregångare. Tyvärr är vi som människor inte så konsekventa som man kanske kunde önska. En del gillar helt enkelt att hålla kvar vid det som är.

Jag skrev redan för flera år sedan om ett exempel som jag anser vara bland de värsta. Ignaz Semmelweis upptäckte att om man tvättade händerna så minskade dödligheten avsevärt på sjukhusen bland framför allt barnföderskor. Den sjönk från 10-35% till under 1%. Det tog flera decennier för denna metod, som var ganska enkel att testa, att bli accepterad. Ignaz, istället för att bli hyllad som hjälte blev ihjälslagen av vakter på ett mentalsjukhus vid 47 års ålder. Han blev så förbannad på andra läkare som inte accepterade detta att han kallade dem barnmördare.

John Lykoudis var en grekisk läkare som 1958 gav sig själv antibiotika för att bli fri från magsår. Han lyckades och började ge sina patienter samma behandling. Istället för att bli hyllad som hjälte så fick han böter för att han använde otillåtna metoder. Cirka 10-15% av befolkningen har magsår.

1910 så demonstrerade uppfinnaren Henri Coanda ett jetflygplan för första gången. Planet kraschade dock nästan direkt efter starten. Det tog mer än två årtionden innan jetmotorn kom upp i luften igen.

Om man går igenom historiens kunskapsbank så hittar vi gång på gång exempel på det här. Jag undrar hur mycket längre vi hade kommit i utvecklingen om varje gång något effektivare hade kommit hade ersatt dess föregångare.

Vår magiska hjärna

Magi är ett ganska lustigt ord. Det betyder att man önskar något övernaturligt och så händer det.

Placebo är lite magiskt. Om man har svåra smärtor och får en injektion med morfin så får man mindre smärtor. Även om injektionen bara var saltvatten egentligen. Eller om man får något som bevisats ge bättre immunförsvar. Då får man bättre immunförsvar. Återigen så är det oavsett om det är en aktiv komponent eller inte. Faktum är att många av våra ”må-bra-sluta-vara-deprimerad” piller bara är någon enstaka procent effektivare än placebo.

Det finns mängder med bevis för hur placebo och nocebo (Placebos motsats, dvs det ger en skadlig effekt istället för en hjälpsam) fungerar.

Vår hjärna och kropp svarar på vad vi tror är verkligt oavsett om det faktiskt förhåller sig så eller inte.

När det gäller dyslektiker så är en slags noceboeffekt ständigt närvarande. De vet att de är dåliga på att läsa och skriva. Givetvis är det här uppbackat av en mängd bevis. Både externa och interna. Dessutom så ”vet” man ju inom den traditionella pedagogin att man inte kan bli av med dyslexi.

Om man har ett trossystem som är så starkt uppbyggt på det här sättet så måste vi som utbildar inom det här adressera det.

Ps. Glöm inte att placebo inte är en låtsaseffekt utan man får faktiskt fysiskt mätbara effekter. Den är alltså verklig. Nästan lite magisk.

Sara, 12 år, sa nyligen så här till mig: ”Kattmodellen är något man gör, inte något man pratar om.” Jag håller med. Tillåt mig förklara varför.

Richard Feynman är enligt många en av vår tids främsta vetenskapsmän. Anledningen till att jag gillar Feynman är följande historia: ”Jag blev tillfrågade om jag trodde på UFO:n. Nej, svarade jag. Personen som hade ställt frågan tyckte jag var ovetenskaplig då, då jag saknade bevis för att UFO:n inte existerade. Men vetenskap handlar om sannolikheter. När man tar den tillgängliga datan och utvärderar den så anser jag att UFO:n inte finns.”

Kattmodellseleven Sara och vetenskapsmannen Richard Feynman har en sak gemensamt. De är praktiskt orienterade och det är därför jag uppskattade Saras kommentar så mycket.

Rymdfärjan Challenger exploderade 1986. När Richard Feynman, som var med i expertgruppen som utredde olyckan höll en presskonferens om detta bad han om ett glas vatten med is i. Han la sedan in en av oringarna i isen och pratade i 5 minuter. Därefter tog han ut oringen och visade att den uppenbarligen var defekt. Det största bekymret med det här är enligt min mening inte att den exploderade. Det är givetvis oerhört tragiskt. Det absolut största och värsta problemet i det här var att en ingenjör hade förvarnat att oringarna uppförda sig udda vid lägre temperaturer. Ändå bestämde man sig för att genomföra uppskjutningen.  Istället hade man bara kunnat testa ingenjörens teori. Det hade tagit 30 minuter.

Nu kanske du helt befogat frågar dig varför jag skriver om det här i samband med Kattmodellen. Antalet dyslektiker i samhället ökar. Nu har samma metoder för att hjälpa dem funnits och använts i 30 år. Om de hade fungerat hade inte antalet dyslektiker ökat utan istället minskat. Om man hade testat Kattmodellen istället för att bara spekulera om den hade man märkt att den stödjer det vi, de studier som har gjorts, samt de flesta av våra kunder har funnit. Nämligen att Kattmodellen fungerar. Vissa upplever den till och med som ett ”mirakel” och skriver att de äntligen funnit något som fungerat både fort och effektivt (efter att ha försökt med allt som skolan tillhandahåller). Eller som Rolf, en journalist i Finland sa efter vår kurs: -”Min son har förkovrat sig. Han skrev studenten med glans och överträffade våra förväntningar. Jag tror att katten hjälpte honom fastän han själv inte inser det till fullo.”.

Richard Feynman var oerhört noga med att testa alla sina teorier. Han har sagt – ”Om man har en teori och testar den och resultaten inte stämmer så stämmer inte teorin.”.

Det är dags för skolan att byta ut sin dyslexiundervisning mot en som fungerar.

Ps. Om du följer vår Facebooksida minns du kanske att jag skrev en post om Feynman. Nu finns ett spännande youtube-klipp om en inlärningsteknik som bär hans namn. Kika här för att ”Learn Faster with The Feynman Technique”, över 100 000 har redan sett det:

När Lotta ringde och ville intervjua mig för FDB´s (Föräldrar med dyslektiska barn) tidning ställde jag givetvis upp. Självklart är det bra med mediauppmärksamhet för oss, men det ger mig också en möjlighet att utvecklas. Att tänka till ännu lite mer och bli ännu klarare och tydligare. Något jag insåg är att vi inte har någon formell version av hur vi lär oss att läsa och skriva. Här är den första versionen av Kattmodellens lässtege, hur vi lär oss att läsa och skriva.

1.)    Man lär sig tala och förstå språket.

2.)    Bokstäverna. Man lär sig hur de ser ut och hur de låter.

3.)    Ordningen på bokstäverna – Alfabetet.

4.)    Hur man stavar enkla ord. Katt. Bil. Man lär sig att ljuda ut ord. Gör man rätt behöver man bara göra det en gång, kanske ett par gånger beroende på ordets svårighetsgrad i förhållande till ens förmåga. Alternativt kan man be någon annan berätta vilket ord det är efter att man försökt. När man vet vilket ord det är skapar man sig en intern bild av ordet och kopplar ihop den med hur det låter. Det blir en symbol istället för något som man hanterar bokstav för bokstav.

5.)    Man börjar skriva enklare meningar.

6.)    Under steg 4-7 så lär man sig bli så pass bra på att lära sig nya ord att när man väl kan dem så lär man sig att se dem och behöver inte läsa dem bokstav för bokstav. Hela ordet blir en symbol. Det innebär att när man ser den så vet man vad den betyder utan någon tolkning annat än på samma sätt som när man ser en dörr, en cykel eller en bil. Man vet direkt vad det är. Det här är en visuell referens.

7.)    Nu börjar man kunna orden så pass bra att man kan börja läsa flera ord i taget. På samma sätt som när två av ens kompisar kommer så behöver man inte tänka – ”Det där är lisa och det där är peter”. Man bara ser orden och vet direkt vad de betyder.

8.)    Nu börjar man kunna läsa hela stora delar av en mening eller en hel mening i taget. Vissa kan läsa ett helt stycke i ett steg. Rykten gör gällande att t.ex John F. Kennedy kunde läsa en hel sida i taget på det sättet.

Ps. Kan det vara så att det här inte finns inom den traditionella pedagogiken? Det här är det närmaste jag hittade och den är inte särskilt bra. Skriv gärna något om du känner till en bättre. Länk på forskning.se: http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/lasning/tiofragorochsvar/narlarsigbarnattlasa.5.303f5325112d7337692800015549.html

Som du kanske vet är Kattmodellen bitvis lite kontroversiell om man pratar med personer inom den traditionella pedagogiken. Men! Det finns egentligen bara en del av Kattmodellen som är kontroversiell. Vi hävdar att när man läser och skriver så hanterar man informationen visuellt i hjärnan. Logiskt kan man tycka men inom den traditionella pedagogiken hävdar man att detta sker auditivt.

Jag tänkte därför att vi ska gå igenom några aspekter av det här med ren logik.

Inom den traditionella pedagogiken hävdar man att dyslektiker har svårigheter att hantera information auditivt. Jag har bara träffat två till tre personer som har någon slags talsvårighet.  Och då har de ändå förstått perfekt vad jag har sagt. Om de hade bekymmer att hantera ljudbaserad information korrekt hade de aldrig kunna förstå vad jag sa.

Dyslektiker kan ofta läsa ”fel” bokstav, dvs det står en bokstav men de läser en annan. Men, det här sker inte i deras språk när de talar. Det vill säga ett rent visuellt fenomen.

Vidare kan de bortse från de sista bokstäverna i vissa ord, ofta i de längre. Det här sker inte när de pratar eller lyssnar på någon.

Vad ens pedagogik baseras på torde påverka funktionerna i den praktik teorierna bygger på. En av dessa är hur vi stavar. Utan att bli alltför detaljerad så kan man säga att ungefär hälften av orden på svenska inte går att stava som de låter. En del hävdar att man kan stava resten med stavningsregler eller annat. Ärligt talat, hur många som kan läsa och skriva obehindrat håller reda på några stavningsregler när de skriver? De flesta har kanske någon enstaka men för de allra flesta orden vet man bara hur de stavas.

Om man ville hårdra det så skulle man kunna hävda att man lär ut en stavstrategi i skolan som bara fungerar på hälften av orden.

Det här är min favorit dock. Det finns de som varit döva sedan födseln som kan läsa och skriva obehindrat. Hur kan de läsa än mindre stava? De har inga auditiva funktioner över huvud taget. Personer inom den traditionella pedagogiken hatar när jag frågar om det här för det går inte att förklara med nuvarande modeller. Det blir ganska logiskt med Kattmodellen dock.

Och glöm inte. Vi läser faktiskt med ögonen. Hur man än vrider och vänder på det så är faktum att man hanterar informationen visuellt först och främst.

När jag var runt 9 år gammal upptäckte jag böcker. Jag blev kär. Från att ha varit en kille som alltid var ute och sprang så började jag sitta och läsa ganska mycket. Ibland kunde jag läsa 2-3 böcker om dagen. När jag kom upp i tonåren så kunde jag skolka från skolan vissa dagar bara för att jag hade fastnat i en bra bok. Jag kom hem, gjorde en kopp te och så läste jag till sent in på natten, alternativt tills dess att boken tog slut.

Det var magi.

Ibland när en kund berättar att sonen eller dottern har börjat läsa ler jag bara för mig själv.