En stor del av att läsa är att komma ihåg vad man läst. Minnesfunktion är inte bara en stor del av läsningen utan även i livet som helhet.
För några veckor sedan fick jag ett samtal. Kvinnan som ringde har en son som har lite svårt i skolan. Hon var fundersam över om vår kurs kunde vara något för honom. Flera gånger under samtalet nämnde hon att han har dåligt minne.
Många tänker på minnet som en fast funktion som aldrig ändras, men precis som iq ändras det under livets gång. Något man inte tänker på är att man faktiskt kan träna minnet och förbättra det. Jag brukar ofta ta våra ”minnesmästare” som exempel, de som bara på en dryg minut kan lära sig ordningen på två kortlekar utantill. Visst, många av de som håller på med det har antagligen lättare för det än många, men det alla dessa som tävlar har gemensamt är att de faktiskt tränar flera timmar varje dag.

Minnesträning
Det finns ett online-baserat program som heter Robomemo. Det är konstruerat för att förbättra arbetsminnet. Arbetsminnet räcker några sekunder i motsats mot korttidsminnet som räcker upp till 20 minuter. I det stora hela är det ett bra program. Det är utformat för att träna det visuella.
Robomemo är bra. Kanske det bästa som finns online just nu på svenska när vi pratar om minneshantering på nätet. Svårigheten som de har är som alla inom dagens pedagogik. Robomemo är ett träningsprogram. När man ska göra något är det alltid bättre att förstå hur man ska göra först, innan man börjar träna. Det förklarar man tyvärr inte.

Så här tränar du upp ditt visuella minne
Min gudson kom tillbaks från skolan en gång när jag var där och fikade (det här har jag skrivit om det är jag säker på. Eller?). Det lyste ur ögonen på honom av glädje. Han berättade att han precis fått alla rätt på ett prov.
–”Hur gjorde du det?” frågade jag.
-”Jag fuskade” sa han och slokade med huvudet.
Ojdå. När jag frågade honom hur han hade gjort det sa han att han hade bara gjort en bild av A4:n som provet skulle vara på och skrev av det. Han höll upp handen för att visa var hans ”bild” var någonstans.
-”Det är bra”, sa jag. ”Fortsätt att fuska.”.

Gå in på Robomemos hemsida. Gå in på Cogmed Jm. Gå in på Berg och Dalbana.

När du kommer in på sidan kan göra en bild av bollarna och ”stolarna” som de sitter i. Du behöver inte ha med träden eller plottret. Bara bollarna. Så gör gärna bilderna stiliserade.
Det som är viktigt med hur bilden är att:
• Avstånd. Ha den på cirka 40 cm avstånd.
• Klara färger. De ska inte simma ihop eller vara grumliga.
• God Skärpa. Precis som en kamera så har mentala bilder en viss skärpa. Gör din bild knivskarp.
• Bilden ska vara stilla och inte röra sig.
• Korrekt storlek. Den ska vara stor och tydlig. Gärna 2xA4.

Tips: Många tycker det är enklare att göra det här om man blundar. Kanske framför allt i början när man lär sig att förbättra sina interna bilder.
Har du gjort den bra? Se nu till att hålla uppmärksamheten på bilden ett litet tag. Gör det här en liten stund och håll uppmärksamheten på den. Vila lite sedan. Gör sedan bilden igen. Gör den lite bättre och håll uppmärksamheten en liten stund längre sedan.
Som med allt man gör för att bli bättre är kvalitén oerhört viktig. Gör du det här rätt så kommer du väldigt snabbt avancera i hur många bollar du kan klara av.
Det är inte alltid lätt att göra rätt från början. Skälet till att min gudson kunde skriva alla rätt på det provet var att han kunde se bilden av A4:an så tydligt att han kunde läsa texten
Alla har vi bilder av en mängd saker. Jag brukar ofta ta sakerna i köket som ett exempel. Du behöver inte fundera på vad som finns i skåpen, du vet det redan. Det är visuellt. Hur du gör bilderna är en personlig vana. Trickset och intentionen med att göra bilderna på det sättet jag förklarar här är att det kan bli en vana. Det är först då det här egentligen gör riktig nytta. Prova, det kan gå snabbare än vad du trodde.

Jag förklarar i det här brevet lite kort om hur man kan göra bilder för att få bättre hågkomst. När man pratar med minnesmästarna så pratar de endast om strategier. Det här är en strategi som jag läste någon som kom 2-3:a i SM för några år sedan när det gäller att memorera sekvensen av ett par kortlekar. Han föreställde sig vägen han kör till sitt jobb. Sen satte han ut korten utefter vägen. Inte ~10 cm höga, nej, hans kort var 3-4 m. Han ställde första kortet vid vägskylten utanför hans uppfart. Sedan satt han ut korten längs vägen. När han sedan skulle komma ihåg dem så “körde” han bara vägen och då stod ju korten där.

Vill du veta mer om mentala bilder läs om Stephen Kosslyns arbete. Han säger att ”Vi bearbetar mentala bilder med samma funktioner som vi bearbetar perceptionell data” (det vi ser). Du hittar mer information på Stephens hemsida.
Du kan även läsa om Stephens arbete i en artikel skriven vid Umeå Universitet.

För ett tag sedan ringde en god vän upp mig. Jag svarade och han sa ”Jag har en kompis här som har barn med dyslexi som vill prata med dig.”. Det första hon sa till mig ”Är det du som håller på med magi?”. Jag blev lite ställd. Vad svarar man på en sån fråga? –”En del tycker nog det.” blev mitt svar i alla fall.

Det första jag gjorde när jag träffade hennes bägge barn, var att jag berättade att deras mamma frågade mig om jag håller på med magi. Så jag berättade som det var för dem, att jag gör det. –”Äääääh va?” var deras reaktion ungefär. ”Ja!” svarade jag, ”det gör jag!”. Jag såg att det låg en Harry Potter bok framför storasystern. –”Jag ser att du gillar Harry Potter” sa jag. –”Ja han är min favorit!” svarade hon. –”Ja, han är ju inte dålig” sa jag, ”men jag är myyyyyycket bättre”. –”Jo” sa jag, ”Harry behöver ju en trollstav för att kunna trolla. Jag behöver bara det här. ” sa jag och pekade på mitt huvud.
Jag berättade den här historien för en kompis. Han skrattade så tårarna rann och sen tyckte han att jag skulle skriva om det. Vet ärligt talat inte hur väl det översätter till text, men här är den.
Hursomhelst, när jag pekade på mitt huvud så hade jag deras uppmärksamhet till 100%. De hade dessutom roligt och jag gav dem den första delen av mitt budskap. Det som sitter mellan öronen är oerhört kraftfullt och man kan göra nästan vad som helst med den!

En teceremonimästare har hamnat i onåd hos en bandit. Banditen utmanar honom på en duell. Teceremonimästaren, som aldrig har hållit i ett svärd funderar på hur han ska göra. Han bjuder in en svärdmästare från en grannby. Han bjuder på te och förklarar sin situation och berättar att han aldrig hållit i ett svärd. Svärdmästaren svarar att han är förvånad över frågan, han trodde att han redan kunde använda svärdet på grund av hur han serverade te. Men ok säger han så här kan du göra. När du möter honom så ska du hålla svärdet ovanför huvudet och ha samma typ av upplevelse som du har när du serverar te. Om han kommer tillräckligt nära så hugger du. Se till att träffa ordentligt. Temästaren följer rådet och när banditen ser honom stå på det sättet så inser han att han kommer att bli huggen om han anfaller. Han går därifrån.

När man gör något så beror hur väl man gör det på två faktorer. Den ena faktorn är den tekniska skicklighet man besitter. Den andra faktorn är vilken typ av upplevelse man har. Metaforen ovan är skriven för att betona det här: ”Om du kan ha den här upplevelsen i det här fallet så kan du även ha den i det andra fallet, oavsett vad som pågår omkring”.

När vi har med dyslektiker att göra så är det nästan utan undantag som de tycker det är känslomässigt jobbigt. Om man inte adresserar det här så kommer man antigen inte få några resultat eller de kommer vara betydligt mindre än vad de borde vara.

När vi börjar skolan börjar vi oftast med att lära oss bokstäverna i alfabetet. Därefter går vi över till enklare ord. När vi börjar behärska orden börjar vi läsa flera ord i taget. Därefter börjar många läsa flera ord i taget. Vissa läser till och med ett helt stycke i taget. Många hoppar över ord. När jag själv läser kan det hända att jag totalt utesluter vissa av delhandlingarna eller kapitel för att de inte intresserar mig.

I skolan betonar man högläsning. Det finns två anledningar. Det är ett sätt att mäta läsförmågan. Det andra för att man försöker förstärka den ljudbaserade komponenten. Jag frågar oftast våra kursdeltagare om de tycker om att läsa högt. Ibland så tycker de att det är acceptabelt, lite beroende på om det bara är en förälder som är med eller i skolan. De allra flesta avskyr det dock. Det här är inte ett bra sätt att lära barn att läsa. Människor generellt fungerar så att ju roligare de tycker något är desto bättre blir de på det.

Det viktiga när man läser är att kunna följa den röda tråden. Det innebär att man t.ex. kan hoppa över ord som är för svåra, så länge man kan följa den röda tråden. Det blir mycket roligare att läsa och lättare att följa den röda tråden. Man kan alltid markera ord man inte kan än och gå tillbaks och lära sig dem.

Ps. Om man på något sätt ska visa bokstäverna som man ofta gör i klassrum runt om i Sverige för förstaklassare så bör man ha svarta bokstäver på vit bakgrund. Man bör ha en varje bokstav avskild från de övriga så det inte blir en överväldigande stor massa av bokstäver. Man bör även ha bilderna som brukar användas för att illustrera bokstaven i svart-vitt. Kanske inte riktigt lika roligt? Antagligen inte om inte läraren säger något. Vem vet, men det är definitivt effektivare.

Ibland när jag jobbar så träffar jag på folk som är exceptionella.

I helgen satt jag, Mira hennes bror och mor i köket när jag lärde dem Kattmodellen. Storasyster gick in och ut lite då och då och jag sa till henne att hennes syster skulle vara bättre än henne på att stava när jag var färdig för dagen. –”Visst” sa hon och himlade lite med ögonen.

Mira var inte säker på att det som jag gjorde fungerade till 100% så jag gjorde ett test. Jag bad mamman ta fram laptopen och skrev ordet ”Nationalencyklopedin” på den. Sedan bad jag henne göra Kattmodellen med det ordet. Det tog ungefär 1.5 minut. Sedan sa hon att hon kunde det. Som sig ville så kom storasyster precis just då in och jag bad henne stanna en liten stund. Sedan bad jag Mira stava ordet Nationalencyklopedin baklänges. Hon gjorde det perfekt. Mira har diagnostiserad dyslexi. Hennes storasysters ansiktsuttryck var lite roligt.

Vi får ganska ofta frågan: ”Kan det verkligen vara så här enkelt?” när det gäller att få resultat med läsning och skrivning.

Det korta svaret är ja. Har du någonsin löst ett pussel? Kanske ett korsord eller en del av ett korsord? Inte alltid men ofta när man har löst det slår man sig bokstavligt eller bildligt för pannan och tycker –”Men självklart!”.

Man jämför givetvis med alla år av lidande, mängder med jobb, dålig självkänsla och saker som inte fungerar. Att ha dyslexi är inte lätt. Saken är den, det spelar ingen roll vad man gör när det inte är rätt. Du använder inte en kvist för att skruva in en skruv. Du använder inte en ordbehandlare för att handla diskmedel. Du använder en pump för att pumpa däcken i cykeln. Du använder en diskborste för att diska. Det är rätt helt enkelt.

En sak som ingår i vår utbildning och tar mycket tid att lära sig är att lära sig att läsa kroppsspråk tillräckligt väl för att hålla reda på var någons uppmärksamhet befinner sig.

När vi utbildar så finns det vissa saker som man känner igen. En sak är att alla fel pekas ut som görs. Jag träffade en lärare på en kurs för ett antal år sedan som jag anser vara lite av ett geni. Hon sa att hon aldrig hade haft elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. -“Häftigt, hur gör du det?”, frågade jag. -“Jag frågar de om de kan läsa det där ordet. När de hade läst det så påpekade jag bara att de visst kunde läsa”. Det blir en positivt orienterad cirkel. Alltså på sätt och vis raka motsatsen mot det många dyslektiker upplever.

När vi utbildar så säger vi väldigt sällan att något är fel. Om jag ber någon att stava ett ord och det stavas fel så säger vi inte att det är fel. Vi ber eleven bara at stava det igen. Tills det är perfekt. När en elev kan göra det perfekt och har sin uppmärksamhet på det så är en stor del av vårt jobb klart.

Ps. Nu säger vi att något är fel ibland. Den största fienden mot extremt hög kvalité på utbildningen är kanske oflexibilitet.

Jag heter Patrick Lindblad och är ansvarig för utbildningar och kundkontakt här på Kattmodellen.

När mitt tangentbord förra året gick sönder så gjorde det mig inget, annat än att jag var tvungen att sluta jobba och ge mig ut och köpa ett. Jag var inte nöjd med det jag hade haft och jag var inte nöjd med det nya så jag började forska lite. Det är lite av en djungel. Något jag dock visste är att jag som sitter oerhört mycket framför datorn och skriver väldigt fort ville ha något med hög kvalité.

Min grundfilosofi här är enkel. När det är något jag ägnar mycket tid åt så vill jag ha hög kvalite på vad det än är jag gör. Dessutom slipper jag byta tangentbord 1-2 gånger per år då de blir slitna fort.

Jag ringde en kund idag. Hon köpte en privatkurs i våras. Kanske minns du att jag skrev att jag fick en bok av en av mina elever i present? Det var hennes son.

Nästan alltid när vi utbildar så är det starka känslor involverade. Föräldrar är stressade och oroliga. Eleverna är arga, har dålig självkänsla och vill gör allt annat hellre än att gå kurs. När jag ringde mamman i det här fallet så vart hon stressad på grund av sitt dåliga samvete för hon tyckte inte hon hade tränat riktigt som tyckte hon skulle. Hennes son läser och skriver dock bättre. Hon ville gärna träffas igen, bara för att kolla av, och blev superglad när jag sa att det inte kostar något. Våra kurser ligger ju i det övre segmented prismässigt men vi tillhandahåller hög kvalité. Vårt supportpaket har ju faktiskt inga begränsningar.

Ps. Jag älskar mitt tangentbord. Faktum är att det gör det till en glädje att skriva istället för att bara vara jobb.

Tidigare idag pratade jag med en forskare som jag har haft kontakt med tidigare. Han hänvisade mig vidare till en kollega. Hon heter Kristina. När han inte erbjöd en stavning på e-postadressen nämnde jag med glimten i ögat att vi var där igen med den ljudbaserade stavningen. Hans respons var att Kristina var en perfekt ljudåtergivning. Visst, men det finns tre olika sätt att stava namnet på, som låter identiska. Christina, Cristina och Kristina. Först då erbjöd han sig att stava namnet.

För mig, som är extremt metodisk och analytisk är det ett mysterium att han inte noterar att det finns en diskrepans där.

Den här forskaren nämnde när jag pratade med honom tidigare att det ljudbaserade har en unik position på Universiteten. Att de som är bäst i världen på att minnas, de som kan memorera ordningen på 2-3 kortlekar eller hundratals siffror på några minuter använder det visuella bryr man sig inte om i någon större utsträckning.

Märkligt att logik inte biter på en del forskare. Men vi fortsätter att söka efter öppensinnade och nyfikna människor inom forskningen.

Ps. Den här forskaren erkänner gladeligen att dyslexi eller läs- och skriv är hans område.

Perfekt! utropar vi ibland. Vi älskar det. Det är något som är helt felfritt och som vi drömmer om att uppnå, men frågan är bara: Vad är perfekt? Är det helt felfritt finns det inte, men det är något som är så bra som det kan bli just då. Det är ett intressant ord fyllt av paradoxer. Å ena sidan är det ouppnåelig å andra sidan är det rakt framför en. Perfektion är ett mål.

I mitten på 1900-talet pratade man om att springa en engelsk mil (cirka 1600m) på kortare tid än 4 minuter. En del hävdade att det var omöjligt, de trodde våra kroppar helt enkelt inte skulle klara av det. Men den sjätte maj 1954 snörade Roger Bannister på sig löparskorna och sprängde vallen. Efter att han hade gjort det blev det vanligare och vanligare och nuförtiden är det standard att en mellandistanslöpare springer under fyra minuter. Visst har träningsmetoderna utvecklats sedan 1954, men en faktor i den ekvationen är ju att folk vet att man kan klara av det.

Våra hjärnor är ju rätt så enkelt funtade på det sättet. Om det är så att vi tänker på något så tenderar vi att dras “dit”. Moa Hjelmer tog guld i friidrotts-EM. Efteråt sa hon: ”Det är ju sånt här man drömmer om.”. När man är ute efter perfektion så är det man är ute efter så bra som det kan vara med den informationen man har just då. Det här är ett konstant skiftande fenomen. Vad som är perfekt utvecklas ju hela tiden, men det har alltid en riktning. Det är vad vi drömmer om.

När jag började med det som ligger till grunden för Kattmodellen för 10 år sedan blev jag totalt kär. Jag bestämde mig ganska tidigt för att bli bra på det. Alla vi som arbetar med att utbilda i Kattmodellen har den här inställningen. Vi slipar, vi förändrar, vi förbättrar.  Vi eftersträvar perfektion.

Trevlig sommar! Hoppas att du får tid att läsa många böcker i solen. Känner du någon som behöver bättra på sina läs- och skrivkunskaper får du mer än gärna tipsa om Kattmodellen. I sommar har vi inga gruppkurser, men de återkommer till hösten (privatkurser tar vi dock emot hela tiden).

Mvh

Patrick Lindblad

PS. Vi har precis fått testresultat efter flera kurser i Finland. Mycket positiva! Det är väldigt roligt tycker vi att vi får tillfälle att hjälpa vårt grannland.