Hopp

För några år sedan coachade jag en ung kvinna. När vi var färdiga hade hon en fråga. Hennes far hade cancer och fått 6 månader kvar att leva (enligt läkarna).

Hon frågade mig om jag visste något man kunde göra. Jag hade hört lite rykten som jag vidarebefordrade som just sådana. Tyvärr utnyttjade hennes far aldrig någon av dessa möjligheter.

Nu vet jag givetvis inte om något av det hade hjälpt överhuvudtaget. Men är livet i vågskålen så.

Mötte min granne för några dagar sedan som jag inte har träffat på flera år. Hon log och var glad. Hon berättade att hon för 2 år sedan blivit sjuk och haft extrema magsmärtor. Hon hade träffat tjogtalet läkare. Därefter hade hon rest jorden runt. Allt för att hitta hjälp. Till slut hittade hon en läkare som diagnostiserade henne korrekt. Hon mår bra nu.

Hon gav aldrig upp, hon slutade aldrig hoppas hon visste  att det fanns något att hjälpa henne. Det här var hennes budskap när jag pratade med henne.

Ibland så hör jag forskare, specialpedagoger och andra säga att man inte kan bli av med dyslexi. För mig betyder det här två saker. Dels att de inte har något som kan hjälpa med detta dels att de har gett upp.

Ge aldrig upp!

 

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Första gången jag lärde ut Kattmodellen

Genom min gudson fick Viktoria reda på att jag kunde lära ut en metod som var effektiv vid dyslexi. Jag fick samtal från henne där hon frågade om det stämde. Jag sa som det var att jag aldrig hade lärt ut det men att det borde fungera. Det hade min mentor Robert sagt. -“Vi kan testa om du vill” tyckte jag. Hon gick med på det.

Jag kunde ju grunden men jag ringde till Robert, som har skapat Kattmodellen och vi talades vid på telefonen ett par minuter. Vi gick kort igenom lite detaljer och sen var jag nöjd.

Mötet med Viktoria blev en fullträff. Vi satt i 3h och sen kunde hon det hon skulle kunna. Tyckte jag. Efter ett par månader hördes vi men jag fick svaret att inget hade hänt med hennes läsning och skrivning. Lite märkligt tyckte jag men vi kom överens om att höras lite senare. Några månader senare hördes vi igen. Samma sak igen. Inget hade hänt. Så jag kom på idén att fråga henne hur mycket hon hade övat. “Inget” fick jag som svar. Så ett halvår senare pratades vi vid igen. Denna gång hade hon börjat träna. Hon hade börjat läsa böcker. Det hade lossnat för henne. Om du går in på vår sida med Pressklipp så kan du se att hon finns med i flera av dessa.

/Patrick Lindblad

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att förstå hjärnan

I Australien finns ett system för att jobba med dyslektiker som heter Flashcards, som även finns i Sverige. Det har ett annat namn här. I princip så jobbar man med att låta elever se ordet man jobbar med på ett papper.
Om du har varit på en kurs så vet du att jag har en tendens att vara ganska kritisk mot lärarkåren. De har inget enkelt jobb och det egentligen de som bestämmer vad man ska lära sig på en lärarutbildning som jag är kritisk mot.

Jag har tidigare skrivit om att de som kallar sig för minnesmästare. De tävlar i att lära sig slumpartad information på kort tid. T.ex ordningen på två kortlekar. De kan lära sig ordningen på två kortlekar på 1.5 minuter.
De har vad man kan kalla en visuell strategi. En av de som tävlar som blev intervjuad för några år sedan sa att han föreställde sig vägen han körde hemifrån till jobbet. Han satte bara upp korten på vägen dit. Sen när han skulle komma ihåg korten så körde han bara den vägen. Så stod korten där.
Det andra man behöver veta är hur man ska göra de här bilderna eller i fallet med kortleken en liten film. Pratar om den forskningen som Stephen Kosslyn gjort som visar att man behöver ha en viss storlek, tydlighet osv på dessa.
Det tredje är att man behöver öva. Hjärnan gör detta, om man gör rätt, till en vana. De som tävlar i minne på hög nivå tränar 1-2 timmar per dag.

Så när jag höll en kurs i Finland nyligen så fick jag en del frågor som fick mig att lyfta på ögonbrynet. Då var det med en specialpedagog som hävdade att det vi gör är samma sak som flashcards. Det var samma specialpedagog som frågade om jag inte skulle börja göra Kattmodellen snart när det var dags för lunch och halva gruppen var färdig. Någon vecka senare var jag på en skola och höll en kurs. Där var det återigen en specialpedagog som tyckte att de skulle öva med några av eleverna. Jag frågade henne om hon inte tyckte att de skulle få lära sig det de behövde träna på först.

Det är ganska lätt att se skillnaden före och efter när folk går vår utbildning. Jag höll en föreläsning i Finland i slutet på sommaren. Där lät jag två personer göra en mental bild av ordet katt. Den som hade dyslexi hade en avgjort ‘dålig’ bild och den som kunde läsa och skriva normalbra hade en ‘välskapad’. Det är ganska förutsägbart. Samma sak i Malmö för någon vecka sedan när det var ett antal poliser på plats. En av poliserna sa till mig att hon inte kunde göra ordbilden som hon skulle. 10 gånger sa hon det. Jag uppmanade henne bara att fortsätta att träna. I slutet på dagen kunde hon göra det hon skulle.

Så när lärarna hade sina åsikter så gick det upp för mig. Något som har varit så uppenbart. Man får inte lära sig att arbeta direkt med kognitiva funktioner i skolans värld. Man jobbar alltid indirekt med de här funktionerna. Som att man ska låta de här eleverna öva med flashcards.

Varför får man inte lära sig hur grundläggande neurologiska funktioner, som mentala bilder, fungerar i den traditionella pedagogiken?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Åsikter om Kattmodellen

Ofta när jag går igenom e-posten på morgonen så väntar mig frågor från fundersamma föräldrar.

En standardfråga är: “Mitt barn har gått hos specialpedagog xx år nu. Jag tycker inte det händer så mycket och därför undrar jag om Kattmodellen är något för mitt barn. Jag har frågat specialpedagogen/läraren/specialläraren/forskaren om Kattmodellen och de rekommenderar den inte. Vad säger ni?”

Mitt svar brukar vara att: -“Ja, om ditt barn kan alfabetet och inte har några skakningar, darrningar eller ofrivilliga tics så rekommenderar vi den.”

Men det finns också ett bekymmer.

Vi människor hanterar information på det sättet som vårt nervsystem är byggt för. Det är känslor (kinestetisk) , bilder (visuell) och ljud (auditiv). Inom pedagogikens värld så har det ljudbaserade en särskilt viktig roll.

Inte så konstigt kanske. Jag har tidigare skrivit om att fråga en fisk om vatten. Nu är det ju så att de flesta fiskar som jag känner inte kan tala, men dessutom så är de ju alltid omgivna av det. Det finns ingen distinktion. Ingen kontrast mot annat. Lite samma sak är det med mentala bilder. När jag berättar att man behöver ha en ordbild för att kunna stava säger många att de inte har någon, de vet bara hur det stavas. Det innebär att man måste ha den informationen lagrad antigen visuellt, kinestetiskt eller auditivt. Vi kan konstatera att det inte är kinestetiskt. Den traditionella pedagogiken hävdar att det är ljudbaserat. Men det finns inga förklaringar till hur man ska stava den halvan av svenska språket som inte stavas som det låter. Fråga gärna i skolan hur man stavar ord som inte låter som de stavas. Den bästa förklaringen jag har hört är att man har stavningsregler. De som kan läsa och skriva normalbra håller inte reda på stavningsregler. På engelska kan man knappt stava något alls som det låter.
Sherlock Holmes brukade ju säga : “När man har eliminerat det omöjliga, är det alternativ som är kvar, oavsett hur rimligt, det som måste stämma.” Så det innebär att man måste alltså kunna stava det visuellt.

Det första vi lär ut är hur man gör en ordbild på ett korrekt sätt. Om du studerar de sk. minnesmästarna så kommer de berätta för dig att de använder lite olika visuella tekniker. Det här är personer som tävlar i minne och kan lära sig ordningen på en eller ett par kortlekar på ett par minuter. Nu är inte de några snillen utan tränar helt enkelt flera timmar varje dag.

Det vi vet är att med den traditionella pedagogiken är att den har skapat fler med svårigheter och färre som kan läsa och skriva obehindrat.

När jag berättar för Kattmodellen för folk i den traditionella pedagogiken så får jag lite olika reaktioner. Många förstår inte hur det vi lär ut ska kunna leda till att man lär sig läsa och skriva obehindrat. Andra kommer med invändningar. När jag pratade med en forskare berättade hon om ett projekt på 70-talet där man hade fått bra resultat i början men 4-5 år efter inlärningen så var kontrollgruppen och testgruppen på samma nivå. Inte för att det hade med inlärning eller läs- och skriv att göra, så jag vet inte vad det hade med Kattmodellen att göra. Det finns alltid 1000 ursäkter. En av föräldrarna som är supernöjd med vår utbildning kontaktade folk som håller i Bertil Hults stiftelse. Deras svar på Kattmodellen var : -“Det fungerar inte för alla.”. Men hallå! Det har vi aldrig hävdat heller. Så här kan jag hålla på och ge exempel ganska länge. Många åsikter och fördomar.
Men i grund och botten så vi inte fler än en handfull som kan svara på hur och varför Kattmodellen fungerar som den gör. Sen kan jag förstå att folk har åsikter om Kattmodellen. Men oftast är det bara rena spekulationer. Kom ihåg att i de tre studier som gjorts så har Kattmodellen fått mycket goda resultat. Så det innebär att bara en person kan avgöra om du ska gå en kurs i Kattmodellen. Du.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Åsikter om Kattmodellen

Ofta när jag går igenom e-posten på morgonen så väntar mig frågor från fundersamma föräldrar.

En standardfråga är: “Mitt barn har gått hos specialpedagog xx år nu. Jag tycker inte det händer så mycket och därför undrar jag om Kattmodellen är något för mitt barn. Jag har frågat specialpedagogen/läraren/specialläraren/forskaren/FMLS/Dyslexiföreningen om Kattmodellen och de rekommenderar den inte. Vad säger ni?”

Mitt svar brukar vara att: -“Ja, om ditt barn kan alfabetet och inte har några skakningar, darrningar eller ofrivilliga tics så rekommenderar vi den.”

Men det finns också ett bekymmer.

Vi människor hanterar information på det sättet som vårt nervsystem är byggt för. Det är känslor (kinestetisk) , bilder (visuell) och ljud (auditiv). Inom pedagogikens värld så är det ljudbaserade det som gäller. Det ljudbaserades ställlning är unik vid våra Universitet.

Inte så konstigt kanske. Jag har tidigare skrivit om att fråga en fisk om vatten. Nu är det ju så att de flesta fiskar som jag känner inte kan tala, men dessutom så är de ju alltid omgivna av det. Det finns ingen distinktion. Ingen kontrast mot annat. Lite samma sak är det med mentala bilder. När jag berättar att man behöver ha en ordbild för att kunna stava säger många att de inte har någon, de vet bara hur det stavas. Det innebär att man måste ha den informationen lagrad antigen visuellt, kinestetiskt eller auditivt. Vi kan konstatera att det inte är kinestetiskt. Den traditionella pedagogiken hävdar att det är ljudbaserat. Men det finns inga förklaringar till hur man ska stava den halvan av svenska språket som inte stavas som det låter. Fråga gärna i skolan hur man stavar ord som inte låter som de stavas. Den bästa förklaringen jag har hört är att man har stavningsregler. De som kan läsa och skriva normalbra håller inte reda på stavningsregler. På engelska kan man knappt stava något alls som det låter.
Sherlock Holmes brukade ju säga : “När man har eliminerat det omöjliga, är det alternativ som är kvar, oavsett hur rimligt, det som måste stämma.” Så det innebär att man måste alltså kunna stava det visuellt.

Det första vi lär ut är hur man gör en ordbild på ett korrekt sätt. Om du studerar de sk. minnesmästarna så kommer de berätta för dig att de använder lite olika visuella tekniker. Det här är personer som tävlar i minne och kan lära sig ordningen på en eller ett par kortlekar på ett par minuter. Nu är inte de några snillen utan tränar helt enkelt flera timmar varje dag.

Det vi vet är att med den traditionella pedagogiken är att den har skapat fler med svårigheter och färre som kan läsa och skriva obehindrat.

När jag berättar för Kattmodellen för folk i den traditionella pedagogiken så får jag lite olika reaktioner. Många förstår inte hur det vi lär ut ska kunna leda till att man lär sig läsa och skriva obehindrat. Andra kommer med invändningar. När jag pratade med en forskare berättade hon om ett projekt på 70-talet där man hade fått bra resultat i början men 4-5 år efter inlärningen så var kontrollgruppen och testgruppen på samma nivå. Inte för att det hade med inlärning eller läs- och skriv att göra, så jag vet inte vad det hade med Kattmodellen att göra. Det finns alltid 1000 ursäkter. En av föräldrarna som är supernöjd med vår utbildning kontaktade folk som håller i Bertil Hults stiftelse. Deras svar på Kattmodellen var : -“Det fungerar inte för alla.”. Men hallå! Det har vi aldrig hävdat heller. Så här kan jag hålla på och ge exempel ganska länge. Många åsikter och fördomar.
Men i grund och botten så vi inte fler än en handfull som kan svara på hur och varför Kattmodellen fungerar som den gör. Sen kan jag förstå att folk har åsikter om Kattmodellen. Men oftast är det bara rena spekulationer. Kom ihåg att i de tre studier som gjorts så har Kattmodellen fått mycket goda resultat. Så det innebär att bara en person kan avgöra om du ska gå en kurs i Kattmodellen. Du.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ett litet knep

Senast jag var i Finland så träffade jag en mamma och två av hennes barn. Hon ville gärna att hennes dotter på ~10 år skulle lära sig klockan. Nu har jag aldrig lärt ut till någon hur man lär sig klockan men jag åtog mig det här jobbet då jag visste att det inte var något fel på flickan kognitivt. Det vara bara ingen som berättat för henne hur man skulle göra.

Det tog mig bara en timme att lära henne klockan. Det tog mig 3 timmar att klura ut hur jag skulle göra det. Det var ett jobb som jag gjorde i förväg. Jag var tvungen att göra en analys av vad en människa behövde göra för att kunna förstå informationen som en klocka ger. Det är inte helt lätt då information som man besitter och tar som självklart finns ju bara där. Det är lite som att fråga en fisk om vatten eller berätta för någon hur man ska göra för att cykla. Man behöver vara extremt noga.
Så det som fick det att lossna för den här flickan var när hon förstod att den lilla (tim) och den stora (minut) pekaren gick mot olika tidsskalor på samma cirkel. Resten gick jag egentligen bara igenom rent mekaniskt tills hon kunde det. I slutet på den här lite dryga timmen kunde jag bara be henne att titta på klockan och berätta för mig hur mycket den var. Jag frågade henne 10 gånger med tiden inställd olika. Fick ett fel tredje gången jag frågade, men resten var rätt.

Hade en kund som ringde och hade lite frågor. Hon reagerade starkt när hon fick reda på att kursen kostade 6300:-. När hon frågade mig om den skulle vara dyrare om den gick över flera dagar så sa jag att den skulle kosta mindre i så fall.
Det är tyvärr inte helt enkelt att berätta för er om den kompetens vi besitter. Det finns inga universitetsutbildningar som innehåller det vi kan. Finns inga kurser. Vår kompetens är lärd ur det skrivna, och praktisk erfarenhet.
Ett enkelt knep som jag tänkte dela med mig av till er idag är hur man kan använda språket för att hjälpa ens barn att åstadkomma bäst resultat för sig själv. Alla föräldrar har väl varit med om en situation där barnet säger – “Jag vill inte inte!” t.ex i samband med att göra läxor. Då är det bara att du säger “Ja, ok då är det bara att du gör de sedan efter *lägg in praktisk tidsenhet här, t.ex middag*. Hur bra resultat beror lite på din inställning när du säger det. Vet du om 100% att det kommer att bli så? Hur exakt är ditt tonfall. Hur är timingen. Osv. Men den magiska ingrediensen är ordet bara. Det antyder inte bara att det kommer att vara lätt utan även att det bara finns ett alternativ.
Det är bara att testa det. Det funkar.

Nu sa jag att jag skulle ge er ett tips. Jag ljög. Jag ska ge er ett till. Det är när ni kommer på barn med att bråka. I vanliga fall så börjar skylla leken här. När de skyller på varandra. Ett bra sätt att göra här är att säga -“Nu har ni bråkat, vad ska ni göra nu då?”. Sen är det bara att vänta på responsen. Jag känner en specialpedagog som använde den här i skolan. Det tog inte många veckor, men om man ska tro den här specialpedagogen så slutade i princip alla bråken på den här skolan. Nu är jag inte så mycket för att lita på vad andra säger. Jag testar själv.

Jag brukar säga det till folk också, – “Lite inte på mig.” Men testa det jag lär ut.

Polisen Catharina Jönsson, säger så här efter att ha varit med om en kurs:

”Jag fick möjlighet att följa en av Kattmodellskurserna i Malmö. Jag arbetar som utbildningshandläggare på Polismyndigheten i Skåne, Komptens- och utvecklingscentrum, och ville utvärdera om Kattmodellen kan vara användbar i vår organisation för anställda som har problem med läs- och skrivsvårigheter.

Jag tilltalades verkligen av metodens ”enkelhet”, deltagarna tog snabbt till sig grunderna och gjorde klara framsteg under den förmiddag då jag var med. Som observatör var det lätt att se att säkerhet och spirande självförtroende började gro i rummet. Hur bestående resultaten blir är svårt för mig att uttala mig om, men att metoden är enkel, kan användas överallt och inte är så tidskrävande tror jag gör att motivationen för träning ökar.

Jag uppskattade också utbildarensförmåga att möta barnen och ungdomarna i deras verklighet, anknyta till deras värld och miljö och till deras styrkor för att snabbare få dem positivt inställda till det som skulle hända under dagen.”

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ett vanligt samtal för oss på Kattmodellen

Ofta när någon ringer och har frågor berättar de även sin historia. Igår pratade jag med en person som berättade att han gjorde allt för att undvika att läsa och skriva. Det här gällde framför allt när han gick i skolan men även senare i livet. Han sa att han smet och att han manipulerade folk för att de skulle skriva / läsa åt honom. Det dåliga samvetet hördes tydligt. Han identifierar sig med svårigheterna och gjorde vad som krävdes för att komma till rätta med en svår situation.

Ofta i den här branschen så kan man se att folk betonar att det finns positiva sidor med dyslexi. Finns t.ex en bok som heter “Dyslexins gåva”. Ofta är dyslektiker påhittiga och bra på att lösa saker. Både att kringgå saker och för att åstadkomma vissa resultat. Kanske är det mest användbara redskapet som många dyslektiker som jag har träffat besitter är att de har en oerhörd arbetsförmåga. Många av de som vi träffar jobbar 2-3 timmar extra per dag.

Som du kanske vet så består Kattmodellen av 3 steg. Först lär vi ut hur man gör en korrekt formad ordbild, sedan lär vi ut hur man gör för att avgöra om något är rätt eller fel (som i sin tur skapar en återkopplingsloop) och till sist så lär vi ut hur man identifierar sig med hur det är när man kan läsa och skriva istället för när det går åt fanders.

Pernilla är en 12åring som var med på min kurs i Vasa 1 April i år. När jag bad henne att berätta hur det var med läsning och skrivning innan kursen (för att skapa en kontrast för henne) så kunde hon inte komma ihåg hur det var. Pernilla har fått det här materialet att fungera perfekt. En tolkning är att hon har identifierat sig så starkt med att kunna läsa och skriva att hennes minnesfunktion falerar när det gäller att komma ihåg hur det var när det gick dåligt. Otroligt häftigt tycker jag.

Personen som ringde mig häromdagen är runt 50. Det innebär att han har haft det oerhört besvärligt med saker omkring läsning och skrivning i över 40 år. Ett litet helvete.

Jag har lite svårt att förstå varför man ska försöka leta efter positiva saker med dyslexi.

Man behöver inte identifiera sig med svårigheterna. Potentiellt så kan man ju uppnå mycket mer om man lärde sig samma saker utan dyslexin. Samma arbetsmoral, påhittighet när det gäller att hitta lösningar. Något jag anser varje dyslektiker har rätt till.

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En specialpedagogs tankar om Kattmodellen

Nyligen lyssnade jag på ett radioprogram där en musiker berättar om att Prince fick mycket skäll i början. Han blev utbuad och tvungen att lämna scenen ganska ofta tydligen. Sedan kom han ut med låten Purple Rain och resten är som man brukar säga historia.

Tyvärr har vi kanske inte alltid lyckats förklara för de som arbetar inom den traditionella pedagogiken hur vi gör. Oftare och oftare får vi dock indicier nu på att även personer inom det traditionella fältet börjar förstå. Fick följande mail för några veckor sedan av en specialpedagog som tydligen har tänkt till ordentligt:

Jag ser processen på så sätt, att vi undervisar barn effektivt i att lära sig ljud-bokstav-bokstavsnamn -sammanhanget. Vi är även bra på att undervisa barn i olika fungerande metoder, så att de kan lära sig ord bokstav per bokstav. Alltså att analysera och syntetisera ljud/bokstäver till ord.

Men, grovt förenklat, tycker vi (inom den traditionella pedagogiken / Kattmodellens anmärkning) att det här är läsundervisning.

Punkt.

Vi tror, att barn flyttar sig automatiskt från bokstavs-ljud analysen /syntesen till ortografisk (helordsläsning som är det som Kattmodellen förespråkar / Kattmodellen anm) läsning.  Alltså att vi har skapat fasta representationer av vanliga ord och orddelar, t.o.m. enkla meningar. Att läsaren automatiskt känner igen hela ord likadant som vi känner igen t.ex.  “Shell” eller “Mac Donalds” symbolerna på gatan. Men det är inte alltid automatiskt, att man flyttar till ortografisk läsning bara för att man börjar läsa.

Vi brukar inte lära ut det här överföringsskedet. Vi har helt enkelt inte tagit hänsyn till det och de som har gjort det (lärt ut det inom den traditionella pedagogiken / Katmodellen anm) har inte bra metoder för att göra det.

Vi t.ex. på (deras organisation / Kattmodellen anm) har pratat om det här att man läser på två olika sätt och att det som kunden borde medvetet förstärka är snabb igenkännig av hela ord. Det har vi försökt göra som ett mål för de som vi utbildar. Samt vi har handlett dem att använda  vissa övningsprogram för ögonjumpa, Läsknep mm.

Kattmodellen ser ut som en metod, som strävar till det här målet helt medvetet. Så jag tror, att modellen passar bra för just i det skedet.

 

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Beslut

Tänkte jag ska berätta om någonting som hände förra kursen i Göteborg.

Pappan till en pojke på 12 år som har ganska grava lässvårigheter har haft kontakt med oss i cirka 2 år. Till slut så bestämde han sig för att få sin fd fru att gå med på att sonen skulle få gå kursen. Med minsta möjliga marginal fick vi in kursanmälan 2 dagar innan kursen. När jag kom till kurslokalen var det fortfarande en stund kvar så jag bad henne att betala kursavgiften (som vi hade kommit överens om) så vi gick in i kurslokalen själva, tillsammans med sonen.

Som du kanske vet så kostar våra gruppkurser 6300:-. När sonen såg henne räkna upp pengarna såg jag hur hans ögon växte. Jag tittade på honom:
– Vi kan byta om du vill, du kan få pengarna, eller så får du gå kursen, frågade jag.
Hans mamma var tyst. Jag var tyst. Pojken var tyst. Efter 20 sekunder öppnade han munnen.
– “Ne, jag vill gå kursen”, svarade han.
Är du säker på det? Det är ju ganska mycket pengar och du kommer att kunna göra i princip vad du vill i sommar, sa jag.
Men då hade han redan fattat sitt beslut. Han ville gå kursen. När jag berättade det här för pappan skrattade han tills tårarna kom.
Pojkens jävlaranamma och ”nu ska vi bara fixa det här” här är någonting vi letar efter hos våra elever. Resultaten kommer alltid lättare då. Pojken var väldigt enkel att jobba med.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Förfrågan om koncentration

Som du kanske vet inkluderar vi support i vår kurs. Fick precis en förfrågan från en mor som tyckte att det gick så bra, för henne, mig och hennes son att ha koncentrationen uppe på min kurs och frågade mig om jag kunde lära ut hur jag gör.

Det viktigaste i det här med att hålla koncentrationen uppe är att göra det roligt. Man kan göra i stort sett vad som helst roligt. Det här är ju ännu lättare om man är 2.

Hursomhelst, när jag gick och funderade på det här så använder vi en ganska enkel grundstruktur för att kunna lära ut hur man gör för att koncentrera sig. Det första man måste komma ihåg att vår uppmärksamhet, vårt fokus är ständigt närvarande. Bekymret som hon hade då var att hon tyckte inte hon kunde hålla den riktad på träningen utan tänker på en mängd andra saker. Att ha en uppmärksamhet som inte hålls kvar på samma sak kan ju också vara en stor styrka. Det är kanske inte så kul eller användbart att tänka på allt dåligt man kan komma på t.ex.

Så det första steget man bör ta är att ta reda på hur man vill att ens fokus ska fungera. I det här sammanhanget så ville hon väl (om min tolkning är korrekt) kunna sitta och öva med sin son i ett par minuter utan att tänka på en massa annat. Hon menar då att hennes son kommer att koncentrera sig bättre.

Sedan är det bara bestämma sig för att se till att det blir på det här sättet då. Förr eller senare så kommer ju uppmärksamheten att dala. Då är det bara att rikta in den på det man vill/ska igen.

Lättare sagt än gjort förstås, men det går med lite träning.

Posted in Uncategorized | Leave a comment