Många av våra barn tycker om att spela datorspel. En del spelar kanske lite mer än vad de borde. Jag vet att många föräldrar jag har kontakt med hellre skulle se deras barn göra andra, lite mer rörelsebetonade aktiviteter. Det finns en del studier som visar att barn som spelar datorspel är bättre på att hantera vissa typer av information betydligt bättre än de som inte spelar.

Fördelen med det intresset är att det finns spel och program som kan hjälpa till att få hjärnan att fungera lite bättre.

Jag tipsade om Lumosity för ett litet tag sedan. Det är egentligen inte ett spel utan ett program som stöds av neurovetenskapsmän vid Stanford.

Grundläggande flashbaserade minnesspel finns det en stor mängd utav. De flesta av dessa är spammiga och innehåller annonser som är jobbiga på ett eller annat sätt. Två hemsidor som har bra spel är http://www.miniclip.com/ och http://www.addictinggames.com/. Om du har en smartphone (älskar förresten sådana paradoxer) så kan du också ladda ner Simon från deras hemsida.
Brain Age påstår att om du spelar 10 minuter om dagen blir du mer skärpt. Brain age är ett spel för nintendo DS.

Skrivmaskinsspel.
Det finns en stor mängd klassiska spel som har blivit anpassade för att kunna träna skrivmaskin. Pac-Man, Mario och för vuxna, House of the Dead.

Girp är ett annat typ av spel för att träna skrivmaskinskrivning på.

En av de svåraste sakerna för de som lär sig Kattmodellen är att kunna utvärdera resultaten.

En av pojkarna som Alltomskolan utvärderade sa att det inte hade fungerat och han övade heller inget. Däremot sa Kattis på Alltomskolan att han pluggade gymnasiet och att det gick bra där. Vidare så säger siffrorna från testerna att läsförståelse och läshastighet hade fördubblats. Han stavade även 3 gånger så bra som innan Kattmodellen.

Jag pratade precis med en mamma som gick kursen den 10 Augusti förra året. Hon sa att både hon och pojken, som då lärde sig Kattmodellen, hade svårt att utvärdera resultaten. De visste helt enkelt inte om det blivit bättre eller inte. Jag fortsatte ju att fråga och försökte ställa frågor ur olika frågor. När vi hade talats vid 15 min så berättade hon att direkt efter kursen så hade pojken läst högt och föräldrarna och storasyster hade tappat hakan.

Att felsöka Kattmodellen för någon som är utbildad i den är relativt enkelt. Vi följer i princip en mall som man sällan behöver frångå. Svårigheten består att för den har haft svårigheter med läsning och skrivning att felsöka den på egen hand. Detta beror oftast på att det här med bilder, även om vi har gjort det mer medvetet i och med att lära sig Kattmodellen, så är det fortfarande en ganska ‘undermedveten’ process.

De senaste två helgerna har jag träffat två av mina elever från tidigare kurser. Inget märkvärdigt, vi tog en fika bara och pratade lite. I bägge fallen så gjorde jag mindre justeringar. Den första eleven hade jag redan haft kontakt med mamman och lärde henne att göra övningen rätt med hennes barn. När vi sedan gjorde en fika gjorde jag lite specialinsatser där hon kunde lära sig att läsa bättre. Tror jag satt allt som allt 30 min med henne. Den här flickan behövde bara höra att det inte är en bild vi jobbar med utan att det är ett föremål. Ren semantik alltså.

Den andra flickan när jag träffade henne sa först att hon inte läste snabbare efter kursen. När jag fortsatte att utforska så kom det fram att hon läste snabbare men att hon inte läste så snabbt som hon ville än. Det lärde jag henne under fikat, vi satt kanske 20 min och jobbade med det. Hennes ordbild var inte heller riktigt korrekt. Hon gjorde sina ordbilder suddiga, något som minst sagt är dåligt för resultaten. Den här flickan håller på att göra ett arbete om Kattmodellen. Tydligen så har hon även blivit utvärderad när det gäller läsningen och skrivning och ska göra det igen om någon månad. Kul!

Sitter nu klockan 7 på söndagmorgon och funderar hur jag ska förklara del 2 av “Hur fungerar mentala bilder”.

Låt oss ta det här ur stavningsperspektivet till att börja med.

Hur man använder mentala bilder när man stavar. Inom den traditionella pedagogiken talar man ju om fonetikens vikt i samband med läsning och skrivning. Såvitt jag kan bedöma så pratar man inte ens om något annat. Så om vi då antar att människor endast kan hantera information på 3 sätt. Visuellt, kinestetiskt (känslobaserat) och auditivt. Det lämnar ju inte utrymme för så många alternativ. Det innebär att när man ska stava ett ord så måste ju den informationen lagras kognitivt på något sätt på något av dessa 3 sätt. Är du med?

Jag brukar be folk att stava ordet “jort”. Första bokstaven saknas, men det finns två alternativ, ett h eller ett g. De låter exakt likadant men betyder helt olika saker. Informationen man behöver finns helt enkelt inte i det auditiva. Samma sak om man pratar om ord med sje-ljud. Stjärt, stjärna, skjul, skär, skjuts osv stavas olika men låter likadant. Sedan har vi ord som låter olika i olika delar av landet men ändå stavas likadant. Dusch är ett exempel. Även om man nuförtiden inte lika uttalat uttrycker att man ska stava som det låter så kommunicerar man det ändå. Och även om man inte gör det (vilket säkert finns på vissa platser) så finns det brist på alternativ. Inte undra på att antalet dyslektiker ökar!
Så om du läste förra inlägget om mentala bilder så gick jag in lite på att hur vi gör våra mentala bilder påverkar utfallet.

De flesta dyslektiker som jag talar med har en vana av att hur de gör bilderna i samband med ord ofta inte är särskilt välgjorda. Ta t.ex Victoria från artikeln “Victoria botade sin dyslexi med hjälp av Kattmodellen” . (Notera att ordet ‘bota’ inte används av oss på Kattmodellen i samband med dyslexi, det där är Aftonbladets ordval.) Hon hade sina ord 5 m ifrån sig, cirka 3 cm stora med blå text på grön bakgrund. Om du hade haft en papperslapp som illustrerade det här så är det inte så lätt att se vad det står där. Det finns även de som har vit text på vit bakgrund, ord som rör mycket på sig, bokstäver som hoppar och byter plats och en mängd andra fenomen. En del tycker att det här är lite konstigt. Att sådana egenskaper ska påverka mentala bilder. Har tidigare skrivit om Stephen Kosslyn, som du kan hitta mer information om på Harvards hemsida. Det här är det fenomenet hans forskning bygger på.

Så första steget i Kattmodellen är att vi lär elever att göra en mental bild av en bild på ett korrekt sätt och att göra en vana av det.

När jag var 14 så hade jag ett starkt intresse för datorer och en liten svart tv som jag brukade använda. Jag spelade även på den. Men ofta tog jag mig besväret och flyttade in datorn i vårt vardagsrum där det fanns en stor färgtv.

Att titta på en film på en liten svart tv och att gå på bio med en gigantisk duk, färg och en ljudanläggning som man kan känna i maggropen är två helt olika upplevelser.

Jag tänkte vi ska göra ett experiment på hur det där fungerar för oss kognitivt.

Har du någonsin varit totalt inne i något du gjort? Kanske sett en film/tv-serie eller någon hobby eller något annat som du uppskattar att göra? När du är trollbunden.
Tänk på ett glatt semesterminne. De flesta kan ha det som en videosekvens. Kanske har du ett minne från semestern. Kanske är det när du är på dansgolvet, har middag med någon du tycker om väldigt mycket, är på stranden eller något ännu trevligare.
Ha det minnet svartvitt och litet. Svagt ljud.

Testa av din upplevelse. Känns den svag eller starkt?

Gör nu tvärtom. Ta samma minnessekvens och förstora upp den som en bioduk. Ha färg. Dra upp volymen och ‘känn’ det i maggropen. Nej, gör det ännu större och maffigare. Gör färgerna ännu fylligare. Kanske du t.o.m kan känna hur marken känns under fötterna och hur det luktar.

Var det någon skillnad i upplevelse?

De flesta har antagligen så mycket inlevelse att de upptäcker en skillnad. Så det innebär att hur vi gör de här påverkar resultaten.

Det är söndag och jag har precis tittat färdigt på en dokumentär som heter Waiting for Superman. Den handlar om det jag har skrivit en del om, skolsystemet. Just den här dokumentären handlar om skolan i USA, men flera tendenser är desamma som här. Dokumentärfilmarna är helt enkelt oroliga för skolans utveckling.
Den enskilt viktigaste faktorn för en bra skolgång eller dålig är läraren. En dålig lärare går igenom 50 procent av det de ska gå igenom och en bra lärare 150 procent. Ett av mina favoritögonblick i dokumentären när de filmar en gammal veteranlärare när hon rappar igenom multiplikationstabellen. Det blir roligt för barnen.
En elev som intervjuas i dokumentären säger så här som skolan: “They have no concept of where they are going”. Detta är en nyckelingrediens i att lyckas eller misslyckas. Om du inte vet vart du ska ta dig så har du heller ingen aning om hur du ska ta dig dit. Några som har uppmärksammat det här är lärarna i de finska skolorna .
Under mina kurser där märker jag en tydlig skillnad i hur eleverna uppför sig. I Sverige tar det oftast mellan 30-90 minuter innan barnens uppmärksamhet och intresse fångas. I Finland är denna tid betydligt kortare. De är redan i ett läge där de kan lära sig. De vet vart de vill och det blir faktiskt lite extra kul att hålla kurser där då jag kan göra en del extrasaker som faller utanför ramen för Kattmodellen.
Att lösa problemen i skolan i Sverige är enkelt. Teoretiskt sett. Det är bara att åka till Finland och lära sig allt om hur man gör där och sedan implementera det här. har du erfarenheter från skolarbetet, tycker jag har fel eller bara vill diskutera skolan – skriv eller ring gärna.

Jag har tidigare skrivit nyhetsbrev om trial and error. När man som jag har utbildat tusentals elever så snubblar man förstås över en hel del lustiga fenomen ibland. Vi menar att Kattmodellen är ett generellt tankemönster som om det implementeras korrekt fungerar det för alla. 100% resultat. Vi brukar säga 60-80% då vi tenderar att göra lite försiktiga prognoser och det är svårt att få alla att göra rätt oavsett hur bra man utbildar.
Inom skolvärlden så hävdar man att man lär sig olika, och har egentligen inga alternativ till det. Det här är, om du frågar mig, bara halva sanningen. Vissa saker gör alla mer eller mindre exakt likadant. Ta cykling, att köra bil, lyssna på musik osv. Andra saker däremot gör vi olika. Hur man kommer ihåg vad man ska handla t.ex. Vissa skriver lappar, andra skriver lappar som dom glömmer hemma och ändå kommer ihåg vad det står där (visuellt minne) andra rabblar en ramsa med sakerna på osv.

En av ‘avarterna’ om man vill kalla det för i Kattmodellen är att det är ganska viktigt vad man kallar den visuella representationen av ordet som vi lär ut (ordbild).

Jag hade en flicka på kursen här förrförra helgen som inte kunde göra det hon skulle göra, och för mig så är det här ett rent semantiskt bekymmer. Vi pratar ju om mentala bilder och hur man gör dessa. Den här flickan kan inte göra en mental bild på det sättet vi pratar om det. Hon måste göra på ett lite annorlunda sätt. Det här är inte direkt ovanligt, kanske 2-5% av våra kunder uppvisar den här svårigheten. På engelska, framför allt i Usa, är det lite lättare. De har det inbyggt i språket med t.ex “I see your point”, “I see” (jag förstår), “I can picture that” (jag kan föreställa mig det) osv. På svenska har vi inte det här med det visuella inbyggd på samma sätt.

Så för att kunna göra vår utbildning ännu lite bättre (något vi för övrigt ägnar ganska mycket tid åt) så måste jag alltså implementera detta i vår standardutbildning. Det är lätt och fort gjort när man väl vet hur man ska göra.

En av mina studenter var med både på kursen förrförra helgen och den som jag hade förra helgen. Han tyckte att jag hade hållit två helt olika kurser. Jag tog det här som en utbildningsmöjlighet och förklara när man har en fungerande grundstruktur så behöver man bara göra det bättre. Varje gång.

När man läser så ser ens ögon det som står på sidan. Informationen kommer alltså in till hjärnan via ögonen. Så långt är den traditionella pedagogiken och vi överens (tror jag). Därefter behöver hjärnan tolka informationen. Inom den traditionella pedagogiken hävdar man att detta sker ljudbaserat, och såvitt jag förstår, så menar man att det måste gå till på det sättet.

Vi menar att detta, hos de som kan läsa och skriva normalbra sker direkt. Dvs om de ser ett ord vet de direkt vad det betyder. De behöver inte “läsa” utan ser direkt vad symbolen som ordet består av betyder på samma sätt som de flesta kan titta på en kopp, en nära anhörig, en sked, en dörr, ett tangentbord eller otalet andra föremål och direkt veta vad det är utan att tänka efter.

Den traditionella pedagogiken menar att den dyslektiska hjärnan har svårigheter att hantera fonemen, alltså ljud som ord består av. Det är det som dyslexi är. Enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Dyslexi: “Dyslexi är en specifik inlärningssvårighet som har neurologiska orsaker. Dessa svårigheter orsakas vanligen av en störning i språkets fonologiska komponent …”

Jag tror under de här åren som jag har jobbat med det här så har jag stött på två elever som har någon form av tal eller förståelse svårigheter. Borde man inte kunna märka på talet om det här är en svårighet i den fonologiska (ljudbaserade) komponenten i språket? Eller att de inte förstår vad man säger till de?

En ganska vanlig sak som dyslektiker gör, framförallt i unga år, är att vända på d och b. Så om det vore så att de hade svårt för att skilja på dessa två ljudmässigt borde de missta dessa även i talet, ungefär lika ofta som de gör det i skrift. Så sker i princip inte. Om man vänder på de så är det alltså ett visuellt fenomen. De har helt enkelt inte automatiserat förståelsen av b och d än på det sätt som de direkt vet vad ett dörrhandtag är.

Om du läste Aftonbladets artikel den 12:e februari så läste du antagligen också logopedens åsikter. Då jag någon gång per år brukar svara på personers åsikter så kommer de här:

Lena Åberg svarade på några frågor från Aftonbladets reporter Karin Herou:
Går det att bli fri från dyslexi?
– Nej, men man kan genom god pedagogik, ihärdigt arbete och bra hjälpmedel kompensera för sin dyslexi.
Vår kommentar: Om ihärdigt arbete hade räckt tror jag inte överhuvudtaget vi hade haft några kunder. De flesta som kommer till oss tenderar att ha arbetat väldigt mycket och testat en mängd olika saker. Det är bara det att de nöjer sig inte med att ha kvar svårigheterna, vilket ju även Lena Åberg bekräftar att man inte kan bli av med om man får hjälp av henne eller andra inom hennes område. När man säger att man inte kan bli fri från dyslexi, gäller det även framtiden? All framtid?
Vi har ganska många kunder vid det här laget som alla säger samma sak, Kattmodellen fungerar och man kan bli fri från dyslexi och dess symptom.

Karin Herou frågar: Victoria i artikeln har blivit av med sin dyslexi, även enligt logopediska utredningar?
Lena Åberg svarar: “Ja, det kan vara så att hon är en “väl kompenserad dyslektiker”, och alltså tränat upp sig så pass att hon inte längre fyller kriterierna för en diagnos. Det är dock troligt att hon får jobba ofantligt mycket mer än jämnåriga normalläsare för att nå dessa resultat.
Vår kommentar: De diagnostiska testerna som görs i den här typen av utredningar är ju utformade för att endast mäta läs- och skrivförmåga. Tydligen menar då Lena att man genom att jobba extra hårt på något sätt kompensera för det. Jag vet inte riktigt om hon anser att de som inte kan kompensera är lata, men mig veterligen så hjälper det inte någon att jobba hårt att läsa och skriva bättre. Om hon skulle ha frågat Victoria så skulle hon ha sagt att hon jobbade betydligt mindre vid andra diagnostiktillfället.

Karin Herou frågar: “Det finns en modell som kallas Kattmodellen. Kan den hjälpa?”
Lena Åberg svarar: “Det finns inget som helst vetenskapligt stöd för att Kattmodellen hjälper dyslektiker. Många vill tjäna pengar på dessa personers svårigheter, med ögonrörelseträning, massage etc. Men om Victoria upplever att Kattmodellen hjälpt henne så är det bara att gratulera.”
Jag har aldrig förstått att en del har så svårt för företagsamhet. Vi som driver och jobbar med Kattmodellen måste få lön precis som alla andra. Lena Åberg har ju lön när hon hjälper dyslektiker så jag förstår att hon kritiserar konkurrensen som får betydligt bättre resultat än hon kan få.
Vi tenderar att vara bevisorienterade. Om det är vetenskapligt eller inte har mindre betydelse så länge man utvärderar den information som finns tillgänglig så korrekt det går. Vi fortsätter att erbjuda vår tid kostnadsfritt till forskning om Kattmodellen. De studier som har gjorts hittills har visat att samtliga som har genomgått vår utbildningar har förbättrat sin förmåga att läsa och skriva avsevärt.

På Dn Debatt skrivs:

“Hård kritik mot kommunerna i ny rapport: Placeringen av särskolebarn är rättsosäker och felaktiga beslut fattas. .. har allvarliga brister. I de flesta ärenden är det – utifrån kommunernas underlag – omöjligt att säga om barnet ska gå i sär­skolan över huvud taget. Särskolans lägre kunskapsmål stänger många vägar till fortsatt utbildning och arbete och besluten är därför viktiga för barnens framtid. ”

Tror det var i höstas som det pratades en hel del om att barn som var födda sent på året har en större risk att få en adhd diagnos. Också en indikator på att processen där barns öden avgör inte fungerar särskilt väl.

Men vad pratar vi om egentligen. En diagnos är en dom på ett permanent tillstånd. Det är inget som man kan göra något åt. Det är genetiskt eller annat.

Under de här åren som jag har arbetet i det här företaget så har jag träffat hundratals ungdomar som har olika typer av bekymmer, många även med olika typer av diagnoser. Adhd, dyslexi, aspergers etc.

Plasticitet är ett oerhört intressant fenomen som vår hjärna är kapabel till. Det innebär att om du fysiskt skadar t.ex språkcentret i hjärnan så kan den delen av hjärnan helt enkelt flyttas till en fysiskt oskadad del. Människor hjärnor är oerhört flexibla.

Jag vet inte riktigt vad många diagnoser kostar. En dyslexidiagnos kostar från cirka 8000;- och uppåt, beroende lite på var man gör den. Pengarna som sverige pumpar in i att diagnosticera skulle jag hellre se användes till att hitta metoder som kan hjälpa barnen.

Jag har en bekant som lite skämtsamt brukar säga att det är bättre att ge Ritalin (Amfetamin) till lärarna så att de hinner med barnens tempo. För det är ju inte skadligt. Själv är jag ändå lite kluven till diagnoser. När du har en dyslexidiagnos så kan du få muntliga prov du kan slippa läsläxor osv.

Bekymret är bara att barnen behöver inga diagnoser, de behöver sätt att lära sig på.