Artikel i Svd igår med titel “Diagnos kan ge stöd som inte hjälper”.
Låt oss först titta på den hjälp som finns.
Taget ifrån Dyslexiföreningens hemsida:
“16. Går det att bota eller träna bort dyslexi?
Nej.”
Det går alltså aldrig att bli av med dyslexi, däremot kan du bli bättre med mycket träning påstår dyslexiföreningen.
Om man som jag har träffat tusentals föräldrar som har kämpat i skolan med att få diagnos och det stöd som man kan tycka är minimumkravet (muntliga prov/extra tid vid prov/hjälpmedel etc) så vet man att det är inte alltid helt lätt. Ofta hör jag föräldrar som säger att de fått kämpa flera år för att få till en diagnos och först då får de någon slags extrahjälp.
Rent principiellt så tycker jag förstås det vore bättre om de här barnen och ungdomarna istället för att få diagnos, stöd och hjälpmedel kunde lära sig att läsa och skriva obehindrat.
Låt oss för ett ögonblick bortse från helvetet med att inte kunna läsa och skriva ordentligt. Låt oss bortse från det att man upplever att man sticker ut, att man ibland har svårt att följa med socialt tack vare sitt handikapp (t.ex msn/facebook) eller att man t.o.m kan ha svårt att tolka en busstidstabell.
Låt oss prata pengar. Jag har letat efter siffror över hur mycket dyslexi kostar samhället, men såvitt jag vet så är det ingen som vet det riktigt.
Så låt oss göra ett tankeexperiment, en överslagsräkning.
Säg att 10% (aningens mer än de officiella siffrorna från t.ex fmls och dyslexiföreningen, men en jämn och lättjobbad siffra) av sveriges befolkning lider av dyslexi.
Cirka 10% av dessa går i skolan idag, alltså drygt 100 000. Cirka 10% av dessa i sin tur går f.ö ut skolan varje år, dvs 10 000 utan att kunna läsa och skriva ordentligt.
Men låt oss hålla fokus på ämnet.
Många får extrastöd från lärare/speciallärare/specialpedagog från 11-12 års ålder (vid den här åldern börjar det bli svårt att förklara att man växer ifrån bekymrena).
Säg att 1/3 av alla dessa 100 000 får den här typen av hjälp. Vi kan nog anta att ungefär 10 veckor om året (minst) så får de den här extrahjälpen. En specialist av det här slaget kostar kanske skolan 400 kr i timmen. För 33 000 elever som får denna hjälp en vecka är kostnaden 13 200 000. 13 miljoner. Om man gör detta 10 veckor om året är det 130 miljoner.
Sedan tillkommer hjälpmedel, extratid med lärare och annat. Och ingen kan beräkna de potentiellt begränsade karriärsmöjligheterna,det känslomässiga lidandet, eller den extra tid som föräldrar lägger ner på detta. Så 130 miljoner om året är antagligen väldigt lågt räknat.
/Patrick Lindblad, Huvudtränare i Kattmodellen.
Är av åsikten att alla har rätt att få den mest effektiva hjälpen.
