På Dn Debatt skrivs:
“Hård kritik mot kommunerna i ny rapport: Placeringen av särskolebarn är rättsosäker och felaktiga beslut fattas. .. har allvarliga brister. I de flesta ärenden är det – utifrån kommunernas underlag – omöjligt att säga om barnet ska gå i särskolan över huvud taget. Särskolans lägre kunskapsmål stänger många vägar till fortsatt utbildning och arbete och besluten är därför viktiga för barnens framtid. ”
Tror det var i höstas som det pratades en hel del om att barn som var födda sent på året har en större risk att få en adhd diagnos. Också en indikator på att processen där barns öden avgör inte fungerar särskilt väl.
Men vad pratar vi om egentligen. En diagnos är en dom på ett permanent tillstånd. Det är inget som man kan göra något åt. Det är genetiskt eller annat.
Under de här åren som jag har arbetet i det här företaget så har jag träffat hundratals ungdomar som har olika typer av bekymmer, många även med olika typer av diagnoser. Adhd, dyslexi, aspergers etc.
Plasticitet är ett oerhört intressant fenomen som vår hjärna är kapabel till. Det innebär att om du fysiskt skadar t.ex språkcentret i hjärnan så kan den delen av hjärnan helt enkelt flyttas till en fysiskt oskadad del. Människor hjärnor är oerhört flexibla.
Jag vet inte riktigt vad många diagnoser kostar. En dyslexidiagnos kostar från cirka 8000;- och uppåt, beroende lite på var man gör den. Pengarna som sverige pumpar in i att diagnosticera skulle jag hellre se användes till att hitta metoder som kan hjälpa barnen.
Jag har en bekant som lite skämtsamt brukar säga att det är bättre att ge Ritalin (Amfetamin) till lärarna så att de hinner med barnens tempo. För det är ju inte skadligt. Själv är jag ändå lite kluven till diagnoser. När du har en dyslexidiagnos så kan du få muntliga prov du kan slippa läsläxor osv.
Bekymret är bara att barnen behöver inga diagnoser, de behöver sätt att lära sig på.
