När man läser så ser ens ögon det som står på sidan. Informationen kommer alltså in till hjärnan via ögonen. Så långt är den traditionella pedagogiken och vi överens (tror jag). Därefter behöver hjärnan tolka informationen. Inom den traditionella pedagogiken hävdar man att detta sker ljudbaserat, och såvitt jag förstår, så menar man att det måste gå till på det sättet.
Vi menar att detta, hos de som kan läsa och skriva normalbra sker direkt. Dvs om de ser ett ord vet de direkt vad det betyder. De behöver inte “läsa” utan ser direkt vad symbolen som ordet består av betyder på samma sätt som de flesta kan titta på en kopp, en nära anhörig, en sked, en dörr, ett tangentbord eller otalet andra föremål och direkt veta vad det är utan att tänka efter.
Den traditionella pedagogiken menar att den dyslektiska hjärnan har svårigheter att hantera fonemen, alltså ljud som ord består av. Det är det som dyslexi är. Enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Dyslexi: “Dyslexi är en specifik inlärningssvårighet som har neurologiska orsaker. Dessa svårigheter orsakas vanligen av en störning i språkets fonologiska komponent …”
Jag tror under de här åren som jag har jobbat med det här så har jag stött på två elever som har någon form av tal eller förståelse svårigheter. Borde man inte kunna märka på talet om det här är en svårighet i den fonologiska (ljudbaserade) komponenten i språket? Eller att de inte förstår vad man säger till de?
En ganska vanlig sak som dyslektiker gör, framförallt i unga år, är att vända på d och b. Så om det vore så att de hade svårt för att skilja på dessa två ljudmässigt borde de missta dessa även i talet, ungefär lika ofta som de gör det i skrift. Så sker i princip inte. Om man vänder på de så är det alltså ett visuellt fenomen. De har helt enkelt inte automatiserat förståelsen av b och d än på det sätt som de direkt vet vad ett dörrhandtag är.
