Ett vanligt samtal för oss på Kattmodellen

Ofta när någon ringer och har frågor berättar de även sin historia. Igår pratade jag med en person som berättade att han gjorde allt för att undvika att läsa och skriva. Det här gällde framför allt när han gick i skolan men även senare i livet. Han sa att han smet och att han manipulerade folk för att de skulle skriva / läsa åt honom. Det dåliga samvetet hördes tydligt. Han identifierar sig med svårigheterna och gjorde vad som krävdes för att komma till rätta med en svår situation.

Ofta i den här branschen så kan man se att folk betonar att det finns positiva sidor med dyslexi. Finns t.ex en bok som heter “Dyslexins gåva”. Ofta är dyslektiker påhittiga och bra på att lösa saker. Både att kringgå saker och för att åstadkomma vissa resultat. Kanske är det mest användbara redskapet som många dyslektiker som jag har träffat besitter är att de har en oerhörd arbetsförmåga. Många av de som vi träffar jobbar 2-3 timmar extra per dag.

Som du kanske vet så består Kattmodellen av 3 steg. Först lär vi ut hur man gör en korrekt formad ordbild, sedan lär vi ut hur man gör för att avgöra om något är rätt eller fel (som i sin tur skapar en återkopplingsloop) och till sist så lär vi ut hur man identifierar sig med hur det är när man kan läsa och skriva istället för när det går åt fanders.

Pernilla är en 12åring som var med på min kurs i Vasa 1 April i år. När jag bad henne att berätta hur det var med läsning och skrivning innan kursen (för att skapa en kontrast för henne) så kunde hon inte komma ihåg hur det var. Pernilla har fått det här materialet att fungera perfekt. En tolkning är att hon har identifierat sig så starkt med att kunna läsa och skriva att hennes minnesfunktion falerar när det gäller att komma ihåg hur det var när det gick dåligt. Otroligt häftigt tycker jag.

Personen som ringde mig häromdagen är runt 50. Det innebär att han har haft det oerhört besvärligt med saker omkring läsning och skrivning i över 40 år. Ett litet helvete.

Jag har lite svårt att förstå varför man ska försöka leta efter positiva saker med dyslexi.

Man behöver inte identifiera sig med svårigheterna. Potentiellt så kan man ju uppnå mycket mer om man lärde sig samma saker utan dyslexin. Samma arbetsmoral, påhittighet när det gäller att hitta lösningar. Något jag anser varje dyslektiker har rätt till.

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Comments are closed.