För några år sedan coachade jag en ung kvinna. När vi var färdiga hade hon en fråga. Hennes far hade cancer och fått 6 månader kvar att leva (enligt läkarna).
Hon frågade mig om jag visste något man kunde göra. Jag hade hört lite rykten som jag vidarebefordrade som just sådana. Tyvärr utnyttjade hennes far aldrig någon av dessa möjligheter.
Nu vet jag givetvis inte om något av det hade hjälpt överhuvudtaget. Men är livet i vågskålen så.
Mötte min granne för några dagar sedan som jag inte har träffat på flera år. Hon log och var glad. Hon berättade att hon för 2 år sedan blivit sjuk och haft extrema magsmärtor. Hon hade träffat tjogtalet läkare. Därefter hade hon rest jorden runt. Allt för att hitta hjälp. Till slut hittade hon en läkare som diagnostiserade henne korrekt. Hon mår bra nu.
Hon gav aldrig upp, hon slutade aldrig hoppas hon visste att det fanns något att hjälpa henne. Det här var hennes budskap när jag pratade med henne.
Ibland så hör jag forskare, specialpedagoger och andra säga att man inte kan bli av med dyslexi. För mig betyder det här två saker. Dels att de inte har något som kan hjälpa med detta dels att de har gett upp.
Ge aldrig upp!
