För ett tag sedan ringde en god vän upp mig. Jag svarade och han sa ”Jag har en kompis här som har barn med dyslexi som vill prata med dig.”. Det första hon sa till mig ”Är det du som håller på med magi?”. Jag blev lite ställd. Vad svarar man på en sån fråga? –”En del tycker nog det.” blev mitt svar i alla fall.
Det första jag gjorde när jag träffade hennes bägge barn, var att jag berättade att deras mamma frågade mig om jag håller på med magi. Så jag berättade som det var för dem, att jag gör det. –”Äääääh va?” var deras reaktion ungefär. ”Ja!” svarade jag, ”det gör jag!”. Jag såg att det låg en Harry Potter bok framför storasystern. –”Jag ser att du gillar Harry Potter” sa jag. –”Ja han är min favorit!” svarade hon. –”Ja, han är ju inte dålig” sa jag, ”men jag är myyyyyycket bättre”. –”Jo” sa jag, ”Harry behöver ju en trollstav för att kunna trolla. Jag behöver bara det här. ” sa jag och pekade på mitt huvud.
Jag berättade den här historien för en kompis. Han skrattade så tårarna rann och sen tyckte han att jag skulle skriva om det. Vet ärligt talat inte hur väl det översätter till text, men här är den.
Hursomhelst, när jag pekade på mitt huvud så hade jag deras uppmärksamhet till 100%. De hade dessutom roligt och jag gav dem den första delen av mitt budskap. Det som sitter mellan öronen är oerhört kraftfullt och man kan göra nästan vad som helst med den!
