En teceremonimästare har hamnat i onåd hos en bandit. Banditen utmanar honom på en duell. Teceremonimästaren, som aldrig har hållit i ett svärd funderar på hur han ska göra. Han bjuder in en svärdmästare från en grannby. Han bjuder på te och förklarar sin situation och berättar att han aldrig hållit i ett svärd. Svärdmästaren svarar att han är förvånad över frågan, han trodde att han redan kunde använda svärdet på grund av hur han serverade te. Men ok säger han så här kan du göra. När du möter honom så ska du hålla svärdet ovanför huvudet och ha samma typ av upplevelse som du har när du serverar te. Om han kommer tillräckligt nära så hugger du. Se till att träffa ordentligt. Temästaren följer rådet och när banditen ser honom stå på det sättet så inser han att han kommer att bli huggen om han anfaller. Han går därifrån.
När man gör något så beror hur väl man gör det på två faktorer. Den ena faktorn är den tekniska skicklighet man besitter. Den andra faktorn är vilken typ av upplevelse man har. Metaforen ovan är skriven för att betona det här: ”Om du kan ha den här upplevelsen i det här fallet så kan du även ha den i det andra fallet, oavsett vad som pågår omkring”.
När vi har med dyslektiker att göra så är det nästan utan undantag som de tycker det är känslomässigt jobbigt. Om man inte adresserar det här så kommer man antigen inte få några resultat eller de kommer vara betydligt mindre än vad de borde vara.
