En sak som ingår i vår utbildning och tar mycket tid att lära sig är att lära sig att läsa kroppsspråk tillräckligt väl för att hålla reda på var någons uppmärksamhet befinner sig.
När vi utbildar så finns det vissa saker som man känner igen. En sak är att alla fel pekas ut som görs. Jag träffade en lärare på en kurs för ett antal år sedan som jag anser vara lite av ett geni. Hon sa att hon aldrig hade haft elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. -“Häftigt, hur gör du det?”, frågade jag. -“Jag frågar de om de kan läsa det där ordet. När de hade läst det så påpekade jag bara att de visst kunde läsa”. Det blir en positivt orienterad cirkel. Alltså på sätt och vis raka motsatsen mot det många dyslektiker upplever.
När vi utbildar så säger vi väldigt sällan att något är fel. Om jag ber någon att stava ett ord och det stavas fel så säger vi inte att det är fel. Vi ber eleven bara at stava det igen. Tills det är perfekt. När en elev kan göra det perfekt och har sin uppmärksamhet på det så är en stor del av vårt jobb klart.
Ps. Nu säger vi att något är fel ibland. Den största fienden mot extremt hög kvalité på utbildningen är kanske oflexibilitet.
