Ofta när jag går igenom e-posten på morgonen så väntar mig frågor från fundersamma föräldrar.
En standardfråga är: “Mitt barn har gått hos specialpedagog xx år nu. Jag tycker inte det händer så mycket och därför undrar jag om Kattmodellen är något för mitt barn. Jag har frågat specialpedagogen/läraren/specialläraren/forskaren om Kattmodellen och de rekommenderar den inte. Vad säger ni?”
Mitt svar brukar vara att: -“Ja, om ditt barn kan alfabetet och inte har några skakningar, darrningar eller ofrivilliga tics så rekommenderar vi den.”
Men det finns också ett bekymmer.
Vi människor hanterar information på det sättet som vårt nervsystem är byggt för. Det är känslor (kinestetisk) , bilder (visuell) och ljud (auditiv). Inom pedagogikens värld så har det ljudbaserade en särskilt viktig roll.
Inte så konstigt kanske. Jag har tidigare skrivit om att fråga en fisk om vatten. Nu är det ju så att de flesta fiskar som jag känner inte kan tala, men dessutom så är de ju alltid omgivna av det. Det finns ingen distinktion. Ingen kontrast mot annat. Lite samma sak är det med mentala bilder. När jag berättar att man behöver ha en ordbild för att kunna stava säger många att de inte har någon, de vet bara hur det stavas. Det innebär att man måste ha den informationen lagrad antigen visuellt, kinestetiskt eller auditivt. Vi kan konstatera att det inte är kinestetiskt. Den traditionella pedagogiken hävdar att det är ljudbaserat. Men det finns inga förklaringar till hur man ska stava den halvan av svenska språket som inte stavas som det låter. Fråga gärna i skolan hur man stavar ord som inte låter som de stavas. Den bästa förklaringen jag har hört är att man har stavningsregler. De som kan läsa och skriva normalbra håller inte reda på stavningsregler. På engelska kan man knappt stava något alls som det låter.
Sherlock Holmes brukade ju säga : “När man har eliminerat det omöjliga, är det alternativ som är kvar, oavsett hur rimligt, det som måste stämma.” Så det innebär att man måste alltså kunna stava det visuellt.
Det första vi lär ut är hur man gör en ordbild på ett korrekt sätt. Om du studerar de sk. minnesmästarna så kommer de berätta för dig att de använder lite olika visuella tekniker. Det här är personer som tävlar i minne och kan lära sig ordningen på en eller ett par kortlekar på ett par minuter. Nu är inte de några snillen utan tränar helt enkelt flera timmar varje dag.
Det vi vet är att med den traditionella pedagogiken är att den har skapat fler med svårigheter och färre som kan läsa och skriva obehindrat.
När jag berättar för Kattmodellen för folk i den traditionella pedagogiken så får jag lite olika reaktioner. Många förstår inte hur det vi lär ut ska kunna leda till att man lär sig läsa och skriva obehindrat. Andra kommer med invändningar. När jag pratade med en forskare berättade hon om ett projekt på 70-talet där man hade fått bra resultat i början men 4-5 år efter inlärningen så var kontrollgruppen och testgruppen på samma nivå. Inte för att det hade med inlärning eller läs- och skriv att göra, så jag vet inte vad det hade med Kattmodellen att göra. Det finns alltid 1000 ursäkter. En av föräldrarna som är supernöjd med vår utbildning kontaktade folk som håller i Bertil Hults stiftelse. Deras svar på Kattmodellen var : -“Det fungerar inte för alla.”. Men hallå! Det har vi aldrig hävdat heller. Så här kan jag hålla på och ge exempel ganska länge. Många åsikter och fördomar.
Men i grund och botten så vi inte fler än en handfull som kan svara på hur och varför Kattmodellen fungerar som den gör. Sen kan jag förstå att folk har åsikter om Kattmodellen. Men oftast är det bara rena spekulationer. Kom ihåg att i de tre studier som gjorts så har Kattmodellen fått mycket goda resultat. Så det innebär att bara en person kan avgöra om du ska gå en kurs i Kattmodellen. Du.
