Tidigare idag pratade jag med en forskare som jag har haft kontakt med tidigare. Han hänvisade mig vidare till en kollega. Hon heter Kristina. När han inte erbjöd en stavning på e-postadressen nämnde jag med glimten i ögat att vi var där igen med den ljudbaserade stavningen. Hans respons var att Kristina var en perfekt ljudåtergivning. Visst, men det finns tre olika sätt att stava namnet på, som låter identiska. Christina, Cristina och Kristina. Först då erbjöd han sig att stava namnet.
För mig, som är extremt metodisk och analytisk är det ett mysterium att han inte noterar att det finns en diskrepans där.
Den här forskaren nämnde när jag pratade med honom tidigare att det ljudbaserade har en unik position på Universiteten. Att de som är bäst i världen på att minnas, de som kan memorera ordningen på 2-3 kortlekar eller hundratals siffror på några minuter använder det visuella bryr man sig inte om i någon större utsträckning.
Märkligt att logik inte biter på en del forskare. Men vi fortsätter att söka efter öppensinnade och nyfikna människor inom forskningen.
Ps. Den här forskaren erkänner gladeligen att dyslexi eller läs- och skriv är hans område.
