Ibland blir jag så förbannad i det här jobbet. Vi har en modell som skulle kunna hjälpa de allra flesta dyslektiker och de som sitter på beslutspositioner är mest intresserade av att skydda sig själva istället för att hjälpa barnen. Fick det här mailet från en anställd på Vittraskolan. Jag har tagit bort en del information som skulle kunna identifiera den som skrivit brevet:
Hejsan.
“Jag arbetar * på Vittra Skolan i *. Jag har hand om * som lider utav dyslexi. En utav dessa pojkarna har gått er kurs och han har verkligen utvecklat sin läskunskap. Jag undrar om det finns något material jag som * skulle kunna få ta del utav? Jag tror verkligen på er modell och jag tror att den kan hjälpa mina elever att nå sina mål i skolan. Däremot kan skolan inte bekosta att jag får gå kursen personligen.”
Faktum är att om man har rätt typ av kompetens så kan man faktiskt jobba efter hur Kattmodellen fungerar om man läser det som står på hemsidan. Men att skaffa sig de distinktionerna tar ganska många år av träning.
Anledningen till att jag blir så förbannad är att det är så många som märker av resultaten och ingen som gör något åt det. För Vittra har ju bara råd att betala bonusar.
